Fotbollspoesi

Inläggen i Vulkanernas gästbok brukar inte präglas av litterära kvaliteter, men det finns guldkorn. Helgens nattliga betraktelse från signaturen Herman (Sthlm) gränsar till ren poesi. För att den inte ska falla i glömska tar jag mig friheten att citera stora delar här:

"Jag har åkt runt i hela Sverige på diverse obskyra idrottsanläggningar och sett det rödvita sällskapet springa in på ytterligare en av fotbollens bakgårdar för att spela en match mot Slätta eller Forssa eller Ludvika eller Fanochhansmosters IF, lagt ner mer pengar och framför allt själ och hjärta än vad egentligen är häslosamt [sic] på att svära över att oavgjorda resultat på leråkrar, förbanna ribbträffar och snedstudsar och försöka ladda om för ytterligare en säsongs blaskigt pauskaffe på Trängen. Nu står vi där i superettan; och seriöst; fan ta den som trodde att det här skulle vara lätt och smärtfritt. Den som trodde det har inte varit med på den här jojo-resan upp och ner. Och man kan skrika om avgång och om två forwards och att vi borde vunnit matcher, men hade allt varit frid och fröjd; då hade rödvitt å andra sidan inte varit rödvitt.

Att vara Degerforsfan handlar inte om att jubla över spektakulära värvningar, det handlar inte om att vara snubblande nära SM-guld (även om det skulle vara trevligt). Det handlar om ett enda stort långt magknip. För att citera, och direkt modifiera Karin Boye; Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är magknipet som är mödan värd. För utan magknip, ingen glädje. Jag kommer stå på Stora Vallas läktare och åka till vilken bortaplan det än må vara; för jag vet att det kommer finnas andra där.

Andra med samma magknip.
Andra som vet samma sak.
Andra som ska upp till toppen.
Andra som aldrig ger upp.

Nu är det magknipet igen.
Det är en bottenstrid där varje poäng kommer vara viktig.
Men det är inga problem; det är klart vi klarar det här.
För på något sätt måste väl vulkanernas envishet smittat av sig på laget."