Boden-DIF 0-4

Vid fyratiden i går eftermiddag satt jag (fråga inte varför...) och väntade i en stillastående bil ute i skogen. För att tygla nervositeten funderade jag på vad jag skulle skriva här i bloggen efter matchen som snart skulle börja. Tankarna kretsade kring nedflyttningsstrecket, bottenkonkurrenterna och de futtiga två poängen som skiljde nedåt. Att DIF skulle kunna vinna i Boden kändes inte realistiskt. Inte då.

Det är tur att spelarna inte är lika benägna att ge upp i förväg. Gårdagens insats på Björknäsvallen var ett riktigt styrkebesked. När det gällde som mest hittade laget tillbaka till det aggressiva spel som gör motståndarna dåliga och får motståndarfansen att muttra något om att DIF minsann inte var ett dugg bra. Deras eget lag bara råkade vara ännu sämre... Tony Gustavsson plockade fram favoritordet ”moral” i intervjuerna efter matchen. Den här gången kändes det verkligen befogat.

Samtidigt är det svårt att känna den där riktiga glädjen. Västra Frölunda och Mjällby imponerade i helgen och kan mycket väl plocka uppemot tio poäng till innan säsongen är över. För DIF handlar det om att bita ihop och gå in till alla återstående matcher med samma inställning som spelarna visade i går. Närmast väntar ett tufft länsderby mot Örebro. Det kan gå hur som helst.