DIF-Örebro 1-2

Jag har aldrig hatat Örebro. Jag kan ta en förlust i ett länsderby. Jag kan till och med ta att resultatet är orättvist och att avgörandet kommer efter en slumpboll i slutsekunderna. Bara inte nu. Inte när Mjällby vinner med fem mål och varje liten poäng kan innebära skillnaden mellan nedflyttning och nytt kontrakt.

På vägen hem från Degerfors pratade jag och min pappa om Jon Lundblads segermål. Under flera sekunder efteråt var båda fullständigt övertygade om att det skulle dömas bort. Hjärnorna kortslöts i någon form av försvarsmekanism. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Sedan kom insikten. Jag har mått dåligt sedan dess och jag räknar med att må lika dåligt i ytterligare fyra veckor. Minst.