Västerås-DIF 1-0

Efter slutsignalen och ett telefonsamtal från min minst lika frustrerade lillebror tog jag en långpromenad för att försöka samla tankarna. Efter mer än två timmar är det fortfarande svårt att hitta orden. Jag är ledsen, förstås. Besviken. Däremot inte förbannad. Det vore enkelt att vända frustrationen mot spelarna och tycka att de är bedrövligt dåliga som inte lyckas prestera mer när det betyder så mycket, men jag tänker låta bli. DIF har gjort fyra raka matcher där kvaliteten på spelet varierat från helt okej till riktigt bra. Förr eller senare kommer alltid ett bakslag. Det känns bara så grymt att det skulle ske just nu.