Samarbetsavtalet

Nyheten om att Ola Toivonen går till Örgryte kryddades med vaga uppgifter om att klubbarna ska inleda ett samarbete. DIF skriver några rader på sin hemsida medan Örgryte inte alls nämner saken på sin. Det vore fel att döma ut planerna innan vi vet mer, men min spontana reaktion är inte särskilt entusiastisk. Själva idén verkar vara att möjliggöra snabba övergångar mellan klubbarna. Örgryte ser säkert positivt på möjligheten att plocka upp spelare som har utmärkt sig i superettan till allsvenskan. Däremot tror jag inte att Tony Gustavsson skulle ha någon större nytta av spelare som Zoran Lucic inte ens vill ha på bänken. Minns Eric Gustafsson som DIF erbjöds att köpa eller låna inför den gångna säsongen. Han dömdes ut fullständigt och hamnade på Island i stället.

På ett personligare plan skulle ett samarbete med Örgryte ändå kännas lite speciellt. I början av 1992 hade jag fortfarande ingen känsla för att det gick att se elitfotboll några mil hemifrån. Vändningen kom när en vän till familjen tog initiativ till ett besök på Stora Valla. Bortalag var – Örgryte. Vår bekant hade spelat för Örgryte och var ganska kaxig före matchen. För en elvaåring som ville käfta emot blev det naturligt att hålla på hemmalaget. Dagen slutade med uddamålsseger för DIF och en triumfatorisk bilfärd hem till Kristinehamn. Så såddes fröet till det som skulle blomma ut några månader senare.