Fotbollskänslor

På gymnasiet gjorde jag ett specialarbete om DIF. Bland annat ringde jag upp en äldre supporter som är bekant med min mamma. Jag ville fråga om en sak han hade sagt till henne stämde. Var det sant att det var större för honom att se DIF göra mål än det hade varit att få barn? Först blev han alldeles tyst. Sedan ursäktade han sig och bytte till en telefon i ett annat rum där hans fru inte kunde höra. Jo, det var sant. Jag minns inte exakt hur han resonerade, men det var något om att en upplevelse som delas med många andra blir så mycket intensivare än en som bara är personlig.

Jag har inga egna barn och kan inte jämföra. Ändå tror jag att jag förstår vad han menade. Jag är ingen känslomänniska. Jag behärskar mig, håller inne och trycker ned - utom när jag går på fotboll. Där och bara där - i trängseln på ståplatsläktaren bland andra som är likadana - känns det naturligt att låta alla hämningar släppa. Det är nervöst, frustrerande, plågsamt - och alldeles underbart. Snart är det dags igen.

En dag kvar ...