Gunnars minne

Tillbaka efter några dagar på resande fot upptäcker jag det sorgliga. Jag kände inte Gunnar Rydholm, men älskar man DIF är det klart att man bryr sig om honom också. Därför kan jag inte läsa kondoleanserna i Vulkanernas gästbok utan att få en klump i halsen. Det känns väldigt tomt nu när han är borta.

Ulf Ottossons initiativ till en insamling för att hedra Gunnar Rydholms minne är ytterligare ett bevis för att DIF är en fotbollsklubb utöver det vanliga. Mobiliseringen så här långt är fantastisk, och jag har också bestämt mig för att bidra. Samtidigt försöker jag undvika att ha för stora förväntningar. Andreas Anderssons uttalande om att investera i ett nytt gym var klantigt, men hans huvudpoäng blir inte mindre relevant för det. Jag tror inte att det går att hitta ny spelare som kan gå in och höja lagets nivå tillräckligt mycket för att det här ska vända. Huvudansvaret kommer fortfarande att ligga på dem som redan finns i truppen.