Träning: Ljungskile-DIF 2-0

Startelva:

Simon Nurme
K. Norrbin - M. Samuelsson - M. Tappert - C. Wiktorsson
F. Holmberg - M. Karlsson
S. Morrison
J. Pettersson - L. Alvarez - M. Garcia

Byten:
45 min: C. Wiktorsson ut - C. Lallet in
65 min (ca): L. Alvarez ut - S. Gruda in

Min tanke från början var att inleda den här rapporten med ett klassiskt matchreferat. Den föll av den enkla anledningen att DIF inte skapade någonting framåt. Det fanns en period mitt i den första halvleken när Mano Garcia sköt ett hyfsat skott utifrån och Luciano Alvarez fick ett bra läge till vänster i straffområdet efter ett fint anfall. Kort därefter ordnade DIF tre raka hörnor där Steve Morrison sköt ett bra skott som en hemmaspelare täckte ut. Precis i slutet av halvleken - när jag var tvungen att gå åt sidan för att ta hand om ett jobbrelaterat telefonsamtal - lär Mano Garcia dessutom ha slagit en skaplig frispark. Mer än så blev det inte.

Totalt jävla mörker, alltså? Nja, jag tycker faktiskt att DIF stod upp bra mot ett Ljungskile som trots allt ska föreställa ett allsvenskt lag. Hemmaspelarna vägde lite tyngre och orkade lite bättre mot slutet av halvlekarna, men innan dess skulle jag vilja påstå att det var ganska jämnt i spelet ute på planen. Med tanke på att DIF spelade med ett halvt b-lag måste insatsen betraktas som godkänd.

När det gäller enskilda spelare var jag förstås mest nyfiken på nyförvärven. Magnus Samuelsson spelade från start trots förhandsrapporter om motsatsen men gjorde inget djupare intryck. Jag kan för lite fotboll för att kunna peka ut en enskild syndabock, men helt klart är att samspelet mellan mittbackarna och målvakten klickade vid båda målen. Johan Pettersson tog några bra löpningar från sin högerkant men blev aldrig särskilt delaktig i spelet. Däremot blev jag lite småförtjust i Christophe Lallet. Egentligen åstadkom han inte heller särskilt mycket konkret, men det känns som att det finns star quality där. Samma sak gäller förstås för Mano Garcia, som stod för det lilla kreativa som fanns i anfallsväg. Annars var det rätt så jämntjockt.

Provspelarna då? Steve Morrison trodde jag var en egen junior ända tills jag kom tillbaka till Vänersborg och tittade på datorn. Han gjorde några bra saker men hade det jobbigt i närkamperna mot bjässarna i hemmalaget. Att han inte ens har tränat tillsammans med de andra tidigare måste förstås räknas in i ekvationen, men jag är ändå tveksam till om han vore ett bra nyförvärv. Luciano Alvarez hade det ännu jobbigare i den första halvleken men kom faktiskt i gång lite efter paus. Bland annat hade han en rusch längs vänsterkanten som visade att han är svår att få stopp på när väl fått upp farten. Dessutom vann han mycket i luften mot Ljungskiles rätt så resliga mittförsvar. Jag tyckte att jag såg Jan Stahre och Andreas Andersson nicka gillande mot varandra efter en sådan duell, men just då kom skadan. Luciano Alvarez linkade ut över sidlinjen, blev liggande vid avbytarbänken och fick bäras bort på bår med ett bedrövat uttryck i ansiktet. På något sätt kändes den bilden typisk för försäsongen 2008.