Dagen efter

Jag hade faktiskt hunnit glömma känslan. Man vaknar. Äter frukost och går till jobbet. Ringer sina samtal, går på sina möten och skriver sina artiklar. Allt är som vanligt - och ändå inte. Man är ledsen. Inte så mycket att det märks, men tillräckligt för att det ska kännas. Tillvaron blir lite jobbigare än den borde vara.

När jag tänker tillbaka inser jag att det var så här det var under nästan hela 2007. Nu ber jag en bön för att gårdagens match var en engångsföreteelse. Ett sådant år till orkar jag inte med.