DIF-Limhamn Bunkeflo 1-2

På Gustavsbergsskolan i Kristinehamn fanns en oskriven regel. Rasternas fotbollsmatcher pågick till dess att klockan slutade ringa. Jag kommer särskilt ihåg en uppgörelse i femman eller sexan. När den gälla signalen började eka över skolgården satte min klasskamrat Stefan plötsligt av i en vansinnig soloraid på egen planhalva. Motståndarna fick tag i bollen och lyckades naturligtvis peta in en boll som innebar att vi tappade segern. Efteråt var jag rasande på honom. Stefan försökte försvara sig med att han inte kunde göra något annat, men det var förstås skitsnack. Nu när jag skriver om det kommer känslan tillbaka. Så sjukt jävla onödigt.

Om 15 år från nu kommer jag säkert att minnas gårdagens match mot Limhamn Bunkeflo på samma sätt. Principen om att alltid gå för tre poäng på hemmaplan låter bra på förhand, men med tio sekunder kvar ska bollen förstås bara dunkas bort från den farliga zonen runt det egna straffområdet. Tobias Solberg försökte få kontroll på den, trampade på den - och orsakade ett baklängesmål. Den mannen har gjort mer för DIF än alla sina nuvarande lagkamrater tillsammans, men det här var snudd på oförlåtligt.