Spelarkritik 1

Jag har aldrig gett mig in på att betygsätta enskilda spelare efter en match, men nu när jag har sett DIF i tre raka serieframträdanden känns det som att det är dags att samla några intryck.

Simon Nurme utstrålar mer pondus än tidigare och ser ut att ha tagit ett tagit ett ordentligt steg framåt i år. Matchen mot Åtvidaberg är nog den första jag har sett där det faktiskt kändes som att han räddade trepoängaren. Det lovar gott för framtiden.

Magnus Tappert har också inlett säsongen bra, men tufft och rejält mittbacksspel. Förhoppningsvis har Andreas Andersson redan inlett diskussionerna om ett nytt kontrakt. Att bäste polaren Christophe Lallet har anslutit till truppen bidrar förhoppningsvis till att intresset för att stanna i Degerfors har ökat.

Johan Pettersson är en stor besvikelse så här långt. Han har inte varit särskilt delaktig i spelet och ser långsam och oengagerad ut när han väl får tag i bollen. Personligen sätter jag ett litet frågetecken för motivationen. Johan Pettersson bor kvar i Örebro och bloggar hellre om sina gamla lagkamrater än om de nya. Jag får känslan av att han betraktar det här lite grann som ett mellanår, och det är förstås ingen bra utgångspunkt.

Christophe Lallet verkar inte vara särskilt nära en plats i startelvan, men han tillför alltid mycket energi när han får hoppa in. En rätt bra spelare att ha i truppen, trots allt.

Andreas Holmberg har fortfarande inte riktigt levt upp till de höga förväntningarna jag haft ända sedan han kom som hajpat nyförvärv förra sommaren. Insatserna mot Limhamn Bunkeflo och Åtvidaberg var helt okej, men jag förväntar mig att det ska hända ännu mer framåt. Förhoppningsvis kommer det när han har fått spela ytterligare några matcher efter sin skada.

Mano Garcia har befäst sin position som lagets bäste spelare. Han är spelintelligent, har fantastisk teknik och jobbar alltid stenhårt i 90 minuter. Just nu framstår det som ett skämt att han anklagades för att vara dåligt tränad i vintras. Om jag ska lyfta fram något negativt blir det förstås ineffektiviteten i straffområdet. En straffmål på fem seriematcher är betydligt sämre än vad jag hade hoppats på. Samtidigt är det inte bara hans eget fel. När anfallsspelet inte fungerar får han inte särskilt många lägen.

Shpetim Hasani ser vassare ut än under fjolåret. Han jobbar hårt, visar stor vilja och har en fantastisk förmåga att suga in långbollar samtidigt som han håller undan för motståndarförsvararna. Nu väntar vi bara på att han ska få i gång det egna målskyttet också. Nicken mot Limhamn Bunkeflo var riktigt tjusig, men det krävs mer än så för att det ska kunna betraktas som ett trendbrott.