Ståplatsidioti 2
Bortamatchen mot Örgryte är redan historia, men innan jag lägger den till handlingarna måste jag skriva något om det enda av underhållningsvärde som vi på bortasektionen bjöds på. Som bekant slutade spektaklet 2-0. Två gånger exploderade hemmapubliken i det där glädjeruset som jag inbillar mig att alla fotbollssupportrar vill åt. Nästan hela hemmapubliken. Längst ned på ena långsidan - så nära oss som möjligt - hade ett tiotal snubbar tagit plats. De hade ett eget sätt att fira. Omedelbart efter båda målen började de skandera "Hata hata hata Degerfors".
Naturligtvis var det ingen som lät sig provoceras. Paradoxalt nog bidrog klicken snarare till att höja den låga stämningen, eftersom det var omöjligt att inte börja skratta. Däremot har jag funderat lite grann i efterhand. Jag kan köpa att hatretoriken plockas fram i en match mot ärkefienden eller i extremt känsloladdade situationer, men när det egna laget just har gjort mål mot ett harmlöst bottengäng ... Det är faktiskt fullständigt hjärndött.
Naturligtvis var det ingen som lät sig provoceras. Paradoxalt nog bidrog klicken snarare till att höja den låga stämningen, eftersom det var omöjligt att inte börja skratta. Däremot har jag funderat lite grann i efterhand. Jag kan köpa att hatretoriken plockas fram i en match mot ärkefienden eller i extremt känsloladdade situationer, men när det egna laget just har gjort mål mot ett harmlöst bottengäng ... Det är faktiskt fullständigt hjärndött.
postat av Simon Rothelius klockan 13:55
2 Kommentarer:
Det var ju inte bara efter att ÖIS gjort mål de höll på. Från och till under hela matchen, kändes som alla bara stod och skrattade gott åt töntarna. Läste på ÖIS forum att Öisare hade gått fram till dom och undrat vad de sysslade med, och då fått hotfulla och otrevliga kommentarer tillbaka.
Det var inte bara efter målen, men jag reagerade på att de tog i extra då. Då har man ju verkligen inget intresse för hur det går för det egna laget.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka