Åtvid vs DIF

Greppet har tagits av andra tidigare, men efter utskåpningen i måndags känns det relevant att påminna om de stora likheterna mellan Åtvidaberg och DIF. Båda klubbarna bildades för 101 år sedan. Båda återfinns i små bruksorter men har trots det haft otroliga framgångar genom åren. På samma sätt har båda fått svårare att hävda sig i takt med att de stora pengarna kommit in i fotbollen. Faktum är att Åtvidaberg nog har haft det ännu tuffare när det gäller den delen. Klubben har - inbillar jag mig, i alla fall - en svagare varumärke och drar något mindre publik till hemmamatcherna. När Upsala Nya Tidning gjorde sin sammanställning över antalet heltidsproffs i superettan tidigare i somras svarade DIF 14 och Åtvidaberg 0. De siffrorna ger förmodligen inte hela bilden, men faktum kvarstår. DIF borde ha minst lika goda förutsättningar att ligga i tabelltoppen.

Varför ser det inte ut så då? Varför är det Åtvidaberg som slåss om en plats i allsvenskan nästa säsong? Det krävs inga djuplodande analyser för att se att framgångsfaktorerna är kontinuitet och bra scouting. Åtvidaberg har en kärntrupp av spelare som varit med länge och - antar jag - verkligen brinner för klubben. Dessutom har föreningen en förmåga att hitta nyförvärv i lägre divisioner som faktiskt visar sig hålla för superettan. Den kombinationen räcker väldigt långt. Det fanns en tid när DIF stod för ungefär samma värden, men under Andreas Anderssons regim har klubben utvecklats till raka motsatsen. Det är synd och förbannad skam.