Den skrikande kvinnan

Under matchen mot Häcken förra helgen utspelades en scen som jag gärna vill dela med mig av. Det är övertid. Häcken har precis gjort 2-1 och vill få tiden att gå. En bortaspelare får en lätt smäll, sjunker ihop och blir liggande någon decimeter innanför sidlinjen. Stämningen är upprörd, både bland spelarna och på läktaren. En grupp supportrar har dragit sig ned mot planket och befinner sig hotfullt nära situationen. Magnus Samuelsson vrålar att den skadade spelaren ska behandlas utanför planen. Glåporden haglar och testosteronet flödar. Då hör jag plötsligt en röst som urskiljer sig ur mängden. Jag vänder mig om och får se en medelålders kvinna. Tårarna sprutar när hämningarnarna släpper och hon vräker ur sig en hel säsongs frustration mot domaren Martin Olsson. Det är inga snälla saker hon skriker, och utbrottet tar inte slut ens när orden gör det. Till sist hörs bara ett hest kraxande.

Det här låter kanske illa i mångas öron, men jag blir glad när jag tänker på den där kvinnan. Under de senaste åren har jag ofta blivit besviken på Stora Valla. Publiksiffrorna är dåliga, Vulkanerna hörs sämre än förut och genomsnittsåskådaren orkar inte ens applåderna när spelarna presenteras. Det har känts avslaget, helt enkelt. Matchen mot Häcken var inte rolig att uppleva, men den visade att passionen för fotboll fortfarande lever i Degerfors. Så länge det är så kommer DIF att komma tillbaka. Det är jag faktiskt fullständigt övertygad om.