"Hoppmatchen"

Under lidandets år 2008 har en mig närstående rödvit supporter lanserat ett nytt begrepp. "Hoppmålet". Formuleringen är kryptisk, men ni kommer snart att fatta vad det handlar om. Det är match. Motståndarlaget gör 1-0. Motståndarlaget gör 2-0 och kanske till och med 3-0. Allt känns helkört när DIF plötsligt petar in en boll som gör att vi som tittar börjar hoppas igen. Ett hoppmål, alltså. Poängen med begreppet är att det aldrig leder till någonting positivt. DIF lyckas naturligtvis inte kvittera. När matchen väl är slut har den där fullträffen inte inneburit något annat än att förlusten blir ännu tyngre att bära.

Om vi jämför hela årets säsong med en enda match kan segern mot Enköping mycket väl vara det som motsvarar hoppmålet. Jag var förberedd på att det skulle ta slut i söndags. Jag hade rett ut känslotrasslet i hjärnan och visste precis vad jag skulle skriva på bloggen. Faktum är att jag till och med kunde se degraderingen som en möjlighet att börja om och rensa i organisationen. Sedan går DIF och tvålar till en bottenkonkurrent med 4-0. Självklart väcks hoppet till liv då. Om det slutar i division 1 nu - vilket fortfarande är det troligaste - kommer det garanterat att kännas för jävligt. Det är klart att det är i superettan vi ska vara.