Landslagsspelare, nej tack
När Yankuba Ceesay åkte till Afrika för att spela VM-kval i våras skrev jag att det kändes coolt att DIF hade en landslagsman i truppen. Nu är de två stycken - och jag har ändrat mig. Yankuba Ceesay har i och för sig visat sig vara umbärlig, men han är fortfarande anställd för att spela fotboll i DIF. Då är det förstås problematiskt att han missar en fjärdedel av säsongens matcher på grund av landslagsuppdrag. Ännu mer olyckligt var att den offensive kreatören Anatoli Ponomarev försvann när han behövdes som mest. Hans frånvaro i matcherna mot Mjällby och Qviding kan faktiskt ha kostat DIF platsen i superettan. Slutsats? Om klubben värvar från utlandet inför nästa säsong bör det vara spelare som inte kan bli aktuella för landslagsspel.
postat av Simon Rothelius klockan 23:32
2 Kommentarer:
Felet - åtminstone för DIF och alla andra lag som bygger på den klassiska svenska föreningsmodellen - är att det finns ett stort antal spelare från hela världen som försörjer sig på fotboll.
Och för dem kan DIF aldrig bli något annat än ett alternativ till arbetslöshet. När ingen annan klubb vill ha dem är de värmländska skogarna ett bättre alternativ än svält.
När DIF gick upp i allsvenskan igen hösten 1992 utgjordes stommen av egna produkter. Jag vet inte om det är en utopi att tro på någon sorts återgång till långsiktig satsning på egna - eller närfostrade spelare - men frä¨mlingslegionalternativet fungerar bevisligen dåligt.
DIF har riktigt duktiga juniorer som borde fått chansen i högre grad. Sedan är jag inte totalmotståndare till spelare från utlandet. De kan ha mycket att tillföra, men då måste de plockas med betydligt större fingertoppskänsla än vad som har skett i DIF i år.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka