Ölme och Mål-Otto

Ulf Ottosson till Ölme? För bara ett år sedan hade den nyheten orsakat ett mindre upplopp i Degerfors. I dag tror jag att de flesta rycker på axlarna. Om Ölme betraktar en skadad 37-åring från division 4 som en förstärkning behöver vi inte oroa oss för konkurrensen därifrån på ett tag.

Samtidigt är det fascinerande att myten om Mål-Otto fortfarande lever. Hur många division 4-spelare uppmärksammas egentligen i Sportbladet? Visserligen är det en vikarie från VF som har skrivit artikeln, men i alla fall.

Mästerskapsinflation

När superettan har uppehåll finns det tid att engagera sig i annan sport än DIF. Passande nog pågår ett världsmästerskap i en av våra största idrotter. Dessutom har Sverige flera bra chanser till medaljer. Bryr sig någon? Inte jag, i alla fall.

Simningen är det bästa exemplet på att för många mästerskap devalverar värdet på sporten. Handbollen, bandyn och ishockeyn är några andra. Hoppas att pamparna i Fifa och Uefa aldrig går i samma fälla. VM och EM i fotboll ska spelas var fjärde år. Punkt.

Inga nyförvärv

Juli liknar alltmer ett slags silly season i miniatyr. Flera av bottenlagen i superettan rustar inför hösten, men kring DIF är det stendött. Just nu tyder allt på att det inte blir några nya spelare i sommar.

Bra eller dåligt? Jag är kluven. Att ledningen har is i magen är naturligtvis nyttigt för klubbens ekonomi. Dessutom är det en positiv signal till de spelare som redan finns i truppen. Förtroendet uppifrån borde göra gott för självkänslan. Kanske kan det rent av leda till att några av dem lyfter sig ytterligare under hösten.

På minussidan har vi det här med motståndarna. Både Västerås och Västra Frölunda har förstärkt sina trupper med spelare från allsvenskan. Förmodligen kommer de att bli bättre än de varit hittills, och sex poäng är ingen stor marginal. Ur det perspektivet hade det förstås suttit fint med ett eller ett par etablerade nyförvärv också i DIF.

Kollektivism

AIK-matchen är historia, men ett citat från Tony Gustavsson dröjer sig kvar. Till reportern från AIK Webbradio sade han ungefär så här:

"Någonstans lever vi på kollektivet. Vi har inte de här individualisterna och spetsspelarna som går fram och vinner matcher på egen hand."

Är det inte precis så det ska vara i ett gammalt arbetarlag?

Toivonens talanger

Jag tillhörde dem som inte riktigt trodde på Ola Toivonen inför säsongen. En lovande fotbollsspelare, visst, men ett namn för startelvan i superettan? Tveksamt. Han kändes helt enkelt lite för tunn och oerfaren.

På 17 matcher hinner det hända mycket. I dag skulle jag säga att Ola Toivonen är det talangfullaste som DIF fått fram på många år. Framför allt är han smart. Som åskådare får man en känsla av att han uppfattar saker som de andra på planen inte ser. Ena gången kan han titta upp och hitta en medspelare med en öppnande passning. Nästa sätter han fart på de långa benen och snubblar sig fram till ett eget läge. En tredje står han rätt från början och petar bollen i mål. Fysiken är det heller inget fel på. Fråga Björn Stringheim.

Frågan nu är inte om Ola Toivonen går vidare till en större klubb, utan när. Själv skulle jag bli mycket förvånad om han spelar på Stora Valla nästa säsong. Samtidigt gäller det att inte sikta för högt för snabbt. Rent fotbollsmässigt måste ytterligare ett år i superettan vara bättre än att bli sittande på bänken i ett lag som Djurgården.

Uddling hyllar DIF

För en gångs skull har en fotbollskrönikör från Nerikes Allehanda hittat till Degerfors. Anders Uddlings tankar efter matchen mot AIK är riktigt trevlig läsning.

DIF-AIK 0-1

Det är något speciellt med väntade förluster. Den bestående känslan efteråt är sällan besvikelse, frustration eller ilska. Snarare ett slags uppgiven tomhet. Man suckar och konstaterar att det gick ungefär som man trodde. Kontrollerar spelprogrammet för att se vilka bottenkonkurrenterna möter härnäst. Inser att avståndet till nedflyttningsstrecket snart kan vara tre poäng. Suckar igen.

Naturligtvis är det inte läge att börja tala om kris. De tre förlusterna på slutet har kommit mot två av seriens bästa och formstarkaste lag. Ändå känns det skönt att vi är framme vid sommaruppehållet. Drygt två veckor utan match är nog vad spelarna behöver nu.

6 519 personer såg matchen i kväll. Oerhört imponerande.

Ännu en vardagsmatch

Det fanns en tid då fotboll spelades på lördagar och söndagar. Så är det inte i dag. En snabb titt i spelprogrammet visar att sex av säsongens femton seriematcher på Stora Valla avgörs under vardagskvällar. För oss som bor långt bort finns inte en chans att ta sig till Degerfors i tid. Det är trist. På torsdag väntar ytterligare en kväll med exilsupporterns bästa vänner. Radiosporten, text-tv och svenskfotboll.se.

Matchen, då? AIK är naturligtvis jättefavoriter. Det enda rätta för DIF är att försöka hitta tillbaka till spelet från premiären och ge allt för att få med sig en poäng.

Ny högerback?

På 16 matcher i superettan har DIF släppt in 19 mål. Det är inget dåligt facit för en nykomling. Ändå känns det som att det är dags att börjar oroa sig för försvarsspelet.

Den svaga punkten finns till höger i backlinjen. Så här långt har vare sig Anders Sulisalo eller Martin Sjölund räckt till i defensiven. På slutet har Tony Gustavsson laborerat med att flytta ut Mikael Mårtensson på kanten, men det är ingen bra lösning. Sex baklängesmål på 180 minuter säger det mesta. Måsen behövs i mitten.

DIF-ledningen är naturligtvis medveten om problemet. Annars hade man inte utnyttjat kontakterna på det albanska sportministeriet (vilken härlig öststatsklang det har...) för att få hit just en högerback. Florioan Peqini höll inte måttet, men förhoppningsvis fortsätter klubben att hålla ögon och öron öppna. Utan nya alternativ blir det svårt att hitta tillbaka till den defensiva stabiliteten från säsongsinledningen.

Streckstriden tätnar

Söndagen blev ungefär så jobbig som man kunde befara. Västra Frölunda och Västerås är två lag som har potential att börja röra på sig. Nu fick båda med sig tre poäng från helgen. Det är illa.

Öster-DIF 3-1

DIF var för dåligt och Öster var för bra. Hur svårsmält den här förlusten blir visar sig i morgon. Tyvärr har flera av bottenlagen goda chanser att vinna och krypa närmare i tabellen.

Försiktig optimism

Knappt två timmar kvar till match. Alla experttippare tror på Öster, men Fredrik Gustafsons och Fredrik Bilds frånvaro kommer att märkas på planen. Här kan första skrällen komma.

Inga skrällar, inga floppar

Superettan har nått halvvägs och alla lag har mött alla. En tillbakablick på de första 15 omgångarna visar följande:

DIF har förlorat mot AIK, Gais, Öster, Ljungskile, Brommapojkarna och Norrköping. I tabellen återfinns de på platserna 1, 2, 3, 4, 5 och 7.

DIF har spelat oavgjort mot Åtvidaberg, Trelleborg, Örebro och Mjällby. I tabellen återfinns de på platserna 6, 9, 10 och 16.

DIF har vunnit mot Väsby, Falkenberg, Boden, Västra Frölunda och Västerås. I tabellen återfinns de på platserna 8, 12, 13, 14 och 15.

Det är sådant som kallas stabilitet.

Patriks lappsjuka

På Söderst@dion berättar Patrik Andersson om hur det gick till när han rev sitt kontrakt med DIF efter en dag:

"Det här får du inte skriva, då får man aldrig komma till Degerfors. Men det var inget för mig, när man var själv och jag skulle ha något att äta klockan nio på kvällen och allt var ju stängt för fan, det gick ju inte. Så jag gick in då dan efter sa det att jag vill inte vara här. Jag hade redan skrivit på så då hjälpte Cratzen mig. Jamen tror du det är bättre i Stockholm då, sa han, för då visste han väl att det var Hammarby som gällde för mig. Ja, det tror jag sa jag."

Ganska kul, så här i efterhand.

Stackars Brage

DIF utklassar Brage i en träningsmatch (8-3) och jag tänker på hur snabbt det kan svänga. För två år sedan satt man och tjurade över dalmasarnas framfart i division 2. Supportrarna var odrägliga och laget bara vann och vann. Sedan dess har Brage hunnit med att gå upp, trilla ur och förlora nästan alla tongivande spelare. I dag är det en förening i kris.

Undrar vad jag kommer att tänka sommaren 2007?

Så började det

Lördagen den 7 november 1992 hände något. För storyns skull vore det förstås bäst om jag varit där, på Stora Valla, och bevittnat miraklet. Det var jag inte. Jag var tolv år gammal och på tillfälligt besök hos släktingar i Västerås. Övertygad om att kvalet redan var kört hade jag till och med glömt bort att den avgörande matchen spelades den här dagen. Ändå hände något. Jag satt hemma hos min farmor, såg tv-bilderna och upplevde något som jag aldrig känt tidigare. Från det ögonblicket rådde ingen tvekan. Degerfors IF var mitt lag.

Under tretton år hinner en hjärna formulera många fotbollstankar. Ibland är det skönt att rensa skallen genom att skriva något. Första året i allsvenskan satt jag hemma och pillade med en klippbok fylld av tidningsartiklar och egna kommentarer. Så småningom blev det en liten hemsida och några krönikor i olika sammanhang. Nu är jag sugen på att testa det här.

Slutligen ett löfte. Skitiga Bullen är en blogg där jag skriver om Degerfors IF. Några inlägg kommer säkert att handla om andra lag eller andra sporter. Mer än så blir det inte. Även i mitt liv finns annat än fotboll, men det berättar jag inte om på nätet.