Pär Ericsson?

Under de senaste dagarna har det mumlats om att en anfallare som går rätt in i laget är på ingång. Nu i kväll avslöjar Karlskoga-Kuriren att DIF jagar Carlstad Uniteds Pär Ericsson. När den första lilla besvikelsen har lagt sig - jag måste erkänna att jag hade föreställt mig ett mer etablerat namn - känns det som att det vore ett riktigt bra nyförvärv. Pär Ericsson kommer från Deje, är 19 år gammal och studeras redan av minst en allsvensk klubb. Det är precis sådana spelare som DIF ska ta sig an och vidareutveckla. Jag vill gärna se honom knytas upp för minst tre år framåt.

Cupen: Kalmar-DIF 6-1

Jag hann faktiskt börja hoppas. DIF inledde vasst, sprang mer än hemmalaget och tog ledningen med ett mål som var rena porren för den som tänder på snabba omställningar. Simon Nurme gjorde en perfekt utspark, Shpetim Hasani förnedrade Henrik Rydström och stack in bollen till Christophe Lallet som avslutade kliniskt. Hur snyggt som helst. Det höll i ytterligare en halvtimme, men sedan rullade fotbollsmaskinen Kalmar i gång. Efter det var det inget att snacka om. DIF får helt enkelt tacka för lektionen och börja ladda inför den superviktiga matchen mot Enköping.

Inför Kalmar-DIF

Svenska cupen har bjudit på ovanligt många skrällar i år. Det vore grymt om det kommer en till i morgon, men tyvärr vågar jag inte riktigt tro på det. Kalmar känns inte som ett lag som sviktar. Trots det ska det bli riktigt skojigt att bänka sig framför tv:n och se vad DIF kan göra mot de allsvenska serieledarna. Allt som är bättre än en tremålsförlust måste betraktas som en klar framgång.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - F. Holmberg - C. Wiktorsson
D. Godar - T. Solberg
C. Lallet - A. Holmberg - M. Karlsson
S. Hasani

Bänken:
J. Fromholdt, A. Gunnarsson, E. Nilsson, J. Pettersson, D. Doslic

Ute ur DM

DIF förlorade med 1-3 borta mot Hertzöga och är ute ur DM. Resultatet i sig är förstås oväsentligt, men lite oroande är det att juniorerna inte tar chansen när de får den. Min känsla är att fjolårets upplaga hade vunnit en sådan här match ganska enkelt.

U21: Enköping-DIF 2-3

Andreas Andersson fortsätter att visa prov på bristande omdöme när det gäller provspelare. Uppskrivne Jamaal Gay fick två chanser på sig men misslyckades båda gångerna. Då är det rätt så givet att han inte ska ha något kontrakt. Samma sak tycker jag gäller Muamer Salibasic. Visserligen lär han ha varit hyfsad i matchen i går, men det räcker inte. Mot Enköpings reserver bör en utländsk spelare som vill bli heltidsproffs i DIF kunna gå in och dominera. Nu sägs det att det snarare var Erik Nilsson som var bäst på planen. Lägg pengarna någon annanstans, tack.

Ny forward?

Efter ytterligare en match utan mål framåt tar snacket om att DIF behöver en ny anfallare förstås fart igen. Jag är inte säker på att det är rätt tänkt. Jan Stahre vill uppenbarligen att laget ska spela 4-2-3-1. Det innebär att det blir mycket spel upp mot en ensam forward som får göra sitt bästa för att suga in bollen och hålla kvar den samtidigt som han brottas med en eller flera motståndare. Just nu har jag svårt att se att ett nyförvärv skulle kunna göra det jobbet bättre än Shpetim Hasani. De som bör lastas för den senaste tidens måltorka är snarare våra offensiva mittfältare. Andreas Holmberg brände två bra chanser i går och har fortfarande inte hittat rätt en enda gång sedan han anslöt från Qviding. Christophe Lallet tar sig fram till bra lägen men har missat allt sedan sitt mål mot Falkenberg. Markus Karlsson har inte heller haft den rätta kylan när målchanserna dykt upp. Lösningen på problemet kan heta Mano Garcia. Han har varit en besvikelse hittills i år, men att han har målkänsla vet vi sedan tidigare. Om Jan Stahre bara får i gång honom kan det offensiva spelet lossna för hela laget.

DIF-Qviding 0-0

Som sagt var, jag gråter inte blod. Det kändes surt att DIF inte lyckades göra mål på någon av chanserna som laget skapade i den första halvleken. Samtidigt är det bara att konstatera att Qviding brände ännu hetare lägen. När en bortaspelare plötsligt blev fri i straffområdet på tilläggstid kände åtminstone jag hur det svarta hålet öppnades på vid gavel, men Simon Nurme gjorde en fantastisk räddning och fick ut bollen till inkast. Efter en sådan upplevelse går det inte att vara missnöjd med 0-0.

Inför DIF-Qviding

Som flera andra redan har påpekat är DIF på väg in i ett mycket viktigt skede av säsongen. Det är nu som det fina spelet från de senaste veckorna ska omsättas i trepoängare mot de lite sämre lagen i serien. Först ut är Qviding. Många anser säkert att DIF bör vinna ganska komfortabelt, men vi måste komma ihåg att dagens motståndare inte är något lätt lag att besegra. Faktum är att det bara har blivit tre förluster av elva möjliga hittills i serien. Jag hoppas givetvis att kvällens besök på Stora Valla slutar med segerjubel, men jag gråter inte blod om det blir oavgjort.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - F. Holmberg - C. Wiktorsson
E. Nilsson - T. Solberg
C. Lallet - A. Holmberg - M. Karlsson
S. Hasani

Bänken:
J. Fromholdt, A. Gunnarsson, D. Godar, M. Garcia, D. Doslic

Att kissa i Kanadaskogen

Det finns en ofta förbisedd fördel med att hålla på DIF. Möjligheten att kissa ostört före matchstart. Jag är inte medicinare och kan inte redogöra för orsaken, men för mig är sambanden glasklara. När jag ska se DIF spela fotboll blir jag nervös. När jag blir nervös blir jag kissnödig. Då är det väldigt smidigt att kunna smyga ned till skogsbrynet bakom Vallakyrkan och låta det skvala.

Exakt hur bra vi har det på hemmaplan blir tydligt när DIF spelar i Göteborg. För en fullblodsneurotiker som jag är den typen av offentliga toaletter som finns på fotbollsarenor förstås inget alternativ. Då gäller det att hitta andra lösningar. Vid de tidigare besöken har jag uppsökt ett litet grönområde vid Torpavallen, smitit in i Valhallahallen eller helt enkelt knipit igen. Nu senast drog jag mig uppåt Ramberget. Det funkade väl, även om känslan var att bängen skulle kunna dyka upp och slå mig gul och blå när som helst. Tacka vet jag lugnet i Kanadaskogen.

Fidde

En annan spelare som såg riktigt bra ut mot Häcken i måndags var Fredrik Holmberg. Bortsett från nicken som höll på att bli ett tjusigt självmål var han felfri. Tyvärr, höll jag på att skriva. Med tanke på framtiden är det kanske inte helt lyckat att han presterar på topp just mot en resursstark förening från Göteborg.

Dejes Gattuso

Jag blev väldigt imponerad av Erik Nilssons framfart på Rambergsvallen. Före paus hade han det tufft, fick en smäll och såg ut att vilja byta. Under halvtidsvilan var han ute och joggade försiktigt fram och tillbaka längs mittlinjen. Sedan var det som att han bestämde sig för att knyta näven och köra. Under den andra halvleken var han överallt. Erik Nilsson kastade sig framför hemmaspelarnas fötter som en kamikazepilot och vann fler bollar än jag sett Yankuba Ceesay och Dejan Godar göra tillsammans. Dessutom visade han flera prov på sin härligt aviga teknik. Det här kan mycket väl vara en spelare för en ordinarie startelva.

Minus nio

Det kändes förbannat onödigt att Häcken tilläts peta in en tredje boll på övertid i går. Nu har DIF näst sämst målskillnad i hela superettan. Med tanke på hur jämnt det är i botten kan det bli kostsamt när serien ska summeras i höst. Mycket kan förstås hända på vägen, men jag har tyvärr svårt att tänka mig att laget plötsligt börjar vinna matcherna med tre fyra bollar.

Häcken-DIF 3-0

Fotbollen är inte alltid logisk. För knappt sex veckor sedan stod jag på Valhalla IP och såg DIF bli totalt utspelat av Örgryte. Slutresultatet den gången blev 2-0. Nu i kväll var jag på Rambergsvallen och fick se DIF spela jämnt med Häcken. Slutresultat? 3-0. Positivt med den här matchen var att DIF ändå bjöd upp till kamp mot ett topplag för tredje omgången i rad. Negativt var förstås att det inte blev några mål. Jan Stahre har snackat mycket om att individualisera och låta spelarna träna på det just de behöver kunna ute på planen. Med den filosofin i åtanke känns det rätt givet att mittfältarna och anfallarna ska nöta avslut under den kommande veckan. Så här kan det inte fortsätta.

Inför Häcken-DIF

Mitt senaste besök på Rambergsvallen är ett trevligt minne. DIF spelade ultradefensivt, tryckte in ett mål framåt och tog trepoängaren som blev starten på den makalösa höstspurten. Tyvärr är förutsättningarna för en repris i morgon inte de bästa. Yankuba Ceesay, Dejan Godar och Markus Karlsson har vi klarat oss utan tidigare, men om Fredrik Holmbergs skadeproblem hindrar honom från spel ser det plötsligt väldigt tunt ut bakåt. Andreas Gunnarsson skötte sig mycket bra i sin debut mot Falkenberg, men han och Magnus Tappert mot Jonas Henriksson och brassarna i Häcken ... Det blir tufft. Väldigt tufft.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - F. Holmberg - C. Wiktorsson
E. Nilsson - T. Solberg
C. Lallet - A. Holmberg - M. Garcia
S. Hasani

Bänken:
J. Fromholdt, A. Gunnarsson, J. Bertilsson, J. Pettersson, D. Doslic

35 poäng

Trots att DIF har gått bra på slutet är tabellen inte någon alldeles behaglig läsning. Faktum är att det fortfarande bara är två poäng ned till kvalplats och fyra poäng ned till nedlyttningsplats. Lite jobbigt, kan jag känna. Samtidigt säger det sunda förnuftet att det egentligen är meningslöst att jämföra med hur de andra lagen ligger nu. En snabbtitt på hur superettan har slutat de senaste sju åren visar att det alltid har räckt med 35 poäng för att hålla fyra motståndare bakom sig. DIF har tolv poäng efter en tredjedel av serien och ligger alltså i fas, trots den bedrövliga starten. Om laget kan fortsätta att prestera på samma nivå som under de senaste veckorna så ska vi inte behöva oroa oss till hösten.

Comeback

Jag förstår inte varför de ansvariga i Ämtervik surar över att DIF kom med ett c-lag till gårdagens DM-match. De fick faktiskt bevittna årets comeback inom svensk fotboll. Jonas Lindskog!

Det går bra nu

Två poäng borde ha varit fyra och kunde ha varit sex, men trots en del missflyt kan vi se tillbaka på en riktigt bra vecka. Fram till nu måste jag erkänna att jag har tvivlat på DIF. Tre segrar har det blivit, men spelet har varit så knackigt att det kändes som att det aldrig skulle kunna hålla i längden. Därför var det så befriande att läsa rapporterna från matcherna mot Landskrona och Assyriska. Äntligen har Jan Stahre fått ordning på grejerna. För första gången i år känns det som att DIF är ett fullvärdigt superettanlag.

U21: Assyriska-DIF 6-2

Att DIF har en tunnare trupp den här säsongen än förra har inte märkts i superettan så här långt, men väl i utvecklingsserien. Att släppa in sex mål mot Assyriskas reserver är riktigt svagt.

Nya spelare

DIF verkar ha ett par intressanta spelare på kroken. Jamaal Gay gjorde visst inget större väsen av sig i utvecklingslaget i kväll, men med tanke på hans tidigare meriter förtjänar han minst ett par chanser till. Vad Djordje Mrdjanin kan vet vi sedan i höstas.

Dags att öppna plånboken, alltså? Det beror på, skulle jag vilja säga. Tyvärr har DIF alldeles för många spelare vars kontrakt går ut efter den här säsongen. Alla kommer inte att vilja stanna, och bland dem som vill det finns det säkert några som inte anses tillräckligt bra. Om det dyker upp lämpliga ersättare redan nu finns det förstås ingen anledning att vänta. Samtidigt ser jag det som ett absolut villkor att de skriver på flerårskontrakt. Att ta in någon ny bara för resten av den här säsongen vore snudd på idiotiskt. Då litar jag hellre på dem som redan finns i truppen.

DIF-Assyriska 1-1

Efter tre segermatcher med maximalt flyt var det givet att det skulle komma ett bakslag förr eller senare. Mot Assyriska var det dags. Det känns alltid som att få en knytnäve i solar plexus när det händer, men jag hoppas verkligen att spelarna kan släppa det sena baklängesmålet och ta med sig det positiva. Jag och många andra var inne på att de skulle fulspela till sig en poäng i kväll. Det är tur att vi inte lägger upp taktiken. Dagens DIF har uppenbarligen kapacitet att rulla ut serieledarna. Det känns gott att veta.

Inför DIF-Assyriska

När en knapp tredjedel av superettan 2008 är spelad framstår Assyriska som en högst potentiell seriesegrare. Laget har öst in mål och blir en riktigt svår nöt att knäcka i kväll. Tidigare har Jan Stahre uttalat sig om att DIF alltid går för seger på hemmaplan. Det låter bra, men just den här gången kan det vara läge att göra ett undantag. Jag kommer i alla fall att känna mig nöjd om laget kan återupprepa insatsen mot Landskrona och säkra en poäng.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - F. Holmberg - C. Wiktorsson
D. Godar - T. Solberg
C. Lallet - M. Garcia - M. Karlsson
S. Hasani

Bänken:
J. Fromholdt, E. Nilsson, A. Holmberg, J. Bertilsson, D. Doslic

Landskrona-DIF 0-0

Jag brukar ha svårt att glädjas över en poäng, men när det trillade in ett sms med slutresultatet vid niotiden i torsdags kändes det riktigt bra. Att neutralisera Landkrona så fullständigt på bortaplan är förstås en prestation. Avståndet nedåt är fortfarande litet, men nu känns det faktiskt som att DIF kan ha något stort på gång.

Inför Landskrona-DIF

Första halvlek mot Falkenberg visade att årets upplaga av DIF kan spela riktigt bra fotboll. Inför matchen mot Landskrona i morgon hoppas jag att laget fortsätter på den inslagna vägen. Sedan är det inte alls säkert att det räcker. Jag drömmer förstås om en ny skräll, men sunt förnuft säger att segersviten slutar här.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - F. Holmberg - M. Karlsson
D. Godar - T. Solberg
C. Lallet - A. Holmberg - M. Garcia
S. Hasani

Bänken:
J. Fromholdt, C. Wiktorsson, E. Nilsson, J. Bertilsson, D. Doslic

Humor

När jag kom hem i söndags kväll och började plöja allt som fanns att läsa om matchen mot Falkenberg noterade jag att Kanons direktrapportering kändes stympad. Jag trodde kanske att det berodde på tekniktrassel, men Marcus Rehnberg satt hemma vid datorn i lördags eftermiddag och noterade vad som hände:

"Lustigt också att kanon.se inte förrän låååångt senare uppfattade att Lallets mål i början av andra halvlek blev bortdömt. Särskilt när det hånfullt skrevs om att intresseflaggan vajade i topp när speakern förmedlade oddset på 2-0 när det egentligen, enligt kanon, stod 3-0. Skrattar bäst som skrattar sist."

Kalla mig gärna barnslig, men jag tycker att det är sjukt roligt.

Lallet och Gunnarsson

Christophe Lallet kan konsten att leverera pratminus som går hem både hos supportrar och journalister. Kanske är det därför han har klarat sig nästan helt utan kritik, trots en ganska medioker inledning på säsongen. Nu verkar det i alla fall ha lossnat på allvar. Mot Falkenberg var han framme och avslutade tre gånger bara under den första kvarten. Det första skottet gick i mål, det andra räddade Stojan Lukic och det tredje smet tätt utanför. Sedan fortsatte han med några grymma sulfinter på offensiv planhalva och med ett bortdömt mål i andra halvlek. Sammanlagt är det ungefär lika mycket som Johan Bertilsson har åstadkommit under hela sin tid i DIF. De två får gärna fortsätta att sporra varandra, men just nu håller jag Christophe Lallet som nummer ett.

Andreas Gunnarsson glänste inte lika mycket mot Falkenberg, men han gjorde absolut inte bort sig. Med tanke på att det var första matchen i a-laget på en onaturlig position skötte han sig strålande. Det här är definitivt en spelare för framtiden.

Åt rätt håll

Ett drygt dygn efteråt känns det jag skrev i går kväll nästan lite grinigt. Så var det absolut inte tänkt. DIF har haft flyt mot Åtvidaberg, Mjällby och Falkenberg, men att laget vunnit fyra av de fem senaste matcherna mot seriekonkurrenter är förstås inte bara slump. Det går ganska långsamt, men känslan är att spelarna är på väg att hitta fram till något bra. Den första halvleken i lördags var den klart bästa jag har sett dem prestera i år.

DIF-Falkenberg 2-1

Jag är en naiv idiot. När DIF tryckte in sin tredje boll några minuter in på andra halvlek mot Falkenberg kom jag på mig själv med att tänka det otänkbara. "Det kanske inte behöver bli så nervöst i dag". Yeah right. Först dömdes det där målet bort för offside. Sedan styrde Fredrik Holmberg in Ricardo Penellas frispark bakom Simon Nurme. Sedan kom straffsituationen, straffräddningen, frisparken i ribban och räddningen på friläget med två minuter kvar. Lägg till snedsparkarna i eget straffområde samt oförmågan att hålla kvar bollen på motståndarnas planhalva i mer än fem sekunder åt gången och allt var precis som vanligt. På vägen från Stora Valla till min mammas torp kastade jag mig i favoritsjön Vilången för att svalka mig. Jag låg nog där och guppade i tio minuter innan pulsen var normal igen.