2006

I nyårstider är det populärt att se tillbaka och göra bokslut över det som varit. Jag väljer motsatsen och tar mig an framtiden. Så här kan det bli när fantasin tillåts skena:

Trots att förhandsbeskeden varit positiva lyckas DIF inte knyta till sig Eirik Lamøy och Daniel Freire Mendes. Lennart Vestervall går ut i lokalpressen och förklarar att ledningen är nöjd med den befintliga truppen. Ett stort misstag, visar det sig. Renato Rodrigues platsar inte, Abder Kabous hänger med huvudet och Andreas Drugge lufsar runt på mittplanen och ser oengagerad ut. Uppgivenheten sprider sig i truppen och gör att Tony Gustavssons framgångsrika lagbygge vittrar sönder. Knappt någon av spelarna kommer upp i samma klass som under fjolårssäsongen. Det stora undantaget är Stefan Larsson. Under VM-uppehållet utnyttjar Örgryte det nya samarbetsavtalet till att plocka upp honom till allsvenskan. DIF tappar i defensiven och rasar ytterligare i tabellen. I slutet av september bestämmer sig ledningen för att agera. Lennart Vestervall kallar till ny presskonferens och förklarar att Tony Gustavsson får kliva åt sidan. Ersättare blir – Kenneth Nordling. DIF förlorar de sex avslutade matcherna och slutar klart sist. Under november och december försvinner två tredjedelar av spelarna i laget.

Nej, så blir det förstås inte alls. I själva verket visar det sig att ledningen träffat helt rätt med nyförvärven. Renato Rodrigues stärker konkurrensen och bidrar till att backlinjen hittar tillbaka till det stabila spelet från våren 2005. Abder Kabous tillför nya dimensioner i passningsspelet och Andreas Drugge gör att alla snart har glömt Ola Toivonen. Eirik Lamøy blir årets sensation i superettan och Daniel Freire Mendes vinner skytteligan. Dessutom fortsätter spelare som Sebastian Karlsson, Emil Johansson och Tobias Larsson att utvecklas. DIF har en bred trupp och överraskar genom att ta sig upp i tabellens absoluta toppskikt under hösten. Efter en dramatisk sista omgång kniper laget tredjeplatsen på bättre målskillnad än Örebro. För motståndet i det allsvenska kvalet svarar AIK. Efter en mållös första match tar AIK en tidig ledning i returen. Tio minuter före slutet kvitterar Tobias Larsson efter en tilltrasslad situation vid en hörna. Matchuret tickar vidare och har just passerat 90 minuter när Henrik Berger får bollen utanför motståndarens straffområde. I sin 370:e och sista match för klubben (Ulf Ottosson gjorde 369) avancerar han några steg och prickskjuter 2-1 i Daniel Örlunds vänstra kryss. DIF är allsvenskt igen.

Realistiskt? Nja. Det troligaste är att vi får uppleva ett mellanting mellan de två mest extrema scenarierna. Blir det så kommer i alla fall jag att vara nöjd med fotbollsåret 2006.

Huliganism

Värmlands Folkblad har intervjuat en av landskapets organiserade idrottshuliganer. Även om den högintressanta artikeln kretsar kring Boltic framgår det att det finns motsvarigheter som anser sig slåss för DIF.

Även om jag inte försvarar den har jag svårt att bli särskilt upprörd över själva företeelsen. Däremot reagerar jag när utövarna beskriver sig själva som "klubbarnas mest hängivna supportrar". Varje "box" där någon av de medverkande identifierar sig med DIF kommer att skada föreningens anseende. Det är en självklarhet. Riktiga supportrar tar sitt ansvar och söker adrenalinkickar någon annanstans.

Goda nyheter

Vi som saknar tillgång till de lokala papperstidningarna får förlita oss på välvilliga gästboksskribenter och bloggare. I dag är det Anders Eriksson som har läst Karlskoga Kuriren. Daniel Freire Mendes är nära att skriva på och Peter Samuelsson ser ut att stanna, trots tidigare besked om motsatsen. När det gäller Eirik Lamøy tror jag inte heller att vi behöver vara särskilt oroliga. Om han vill till DIF och det som har skrivits om hans nuvarande kontrakt stämmer är det värsta som kan hända att han ansluter i februari i stället för i januari.

Kapitalet

De rödvita supportrarna har sjunkit ned i något slags jul- och mellandagskoma. Hittills har jag inte sett någon kommentera den finansiella lägesrapporten från i fredags. Ändå betyder beskedet om att ekonomin nu är i balans mer än alla nyförvärv i världen.

I början av året var DIF den enda elitklubben på herrsidan med ett negativt eget kapital. Hotet om tvångsnedflyttning har naturligtvis präglat verksamheten under året. Å ena sidan har föreningen varit tvungen att göra en sportslig satsning för att klara kontraktet i superettan. Å andra sidan har den inte kunnat genomföra något som skulle kunna äventyra elitlicensen. Det är ingen lätt balansgång, men DIF verkar ha lyckats. Den sportsliga marginalen blev två poäng. Nu ser den ekonomiska ut att landa på några hundra tusen kronor. Det är bara att konstatera att styrelsen har visat prov på en fantastisk fingertoppskänsla.

Målfest i tv-soffan

DIF på dvd var (förstås) en riktig höjdare. Intressanta tränarintervjuer, härliga matchbilder och skön lokal-tv-känsla i produktionen. För mig som bara lyckades pricka in sju hemmamatcher är det särskilt roligt att få se målen som jag missade i verkligheten. Tobias Solbergs kyliga kvittering mot Brommapojkarna är redan en favorit. Om en sådan spelare hamnar utanför startelvan kommer DIF att ha ett grymt mittfält.

Ett rödvitt paket

Så var årets klappar öppnade. Jodå, ett av paketen innehöll en dvd. Kul! I morgon blir det fotboll på tv.

Larsson stannar

Det hann komma ytterligare ett positivt besked innan jul. Efter segdragna förhandlingar har Tobias Larsson äntligen skrivit på ett nytt tvåårskontrakt. Det ska han ha stor respekt för. Tobias Larsson vet naturligtvis att han får svårt att ta en plats i startelvan om DIF lyckas knyta till sig Daniel Freire Mendes. Han fick chansen att provträna i Norge och hade säkert kunna tjäna relativt mycket pengar på att flytta över gränsen. Ändå väljer han att stanna. Trots att många hävdar motsatsen finns det fortfarande spelare med klubbkänsla.

Nödvändigt att chansa

Även om det fortfarande saknas några underskrifter börjar bilden av nästa års trupp att klarna. Alla är inte positiva till nyförvärven. Under de senaste dagarna har vi kunnat läsa att Renato Rodrigues är för långsam, att Abder Kabous inte pallar för trycket och att Andreas Drugge saknar motivation.

För oroliga själar är det naturligt att fundera i de här banorna. Jag gör det också ibland. Samtidigt finns det en verklighet att ta hänsyn till. Om Abder Kabous hade fungerat bra i Norrköping hade han stannat där eller gått till en bättre klubb. Om Andreas Drugge hade fortsatt att utvecklas som för några år sedan hade han varit ordinarie i allsvenskan eller en europeisk proffsklubb. Anledningen till att de hamnat i DIF är att de har haft problem. Det måste vi acceptera. Vi brinner för en liten klubb med begränsade ekonomiska resurser. Om en sådan förening vill förstärka truppen med verklig spetskvalitet är det nödvändigt att ta vissa risker.

Själv vill jag vänta ytterligare några dagar med att bedöma ledningens arbete. Jag är fortfarande inte övertygad om att Eirik Lamøy flyttar söderut, till exempel. Enligt Tromsdalens hemsida har han inte bestämt sig ännu.

Dubbla brassar

Klubbens representanter är försiktiga i sina kommentarer om Daniel Freire Mendes. Att de över huvud taget yttrar sig om saken tyder ändå på att förhandlingarna är mycket långt gångna. Räkna med två brassar i DIF nästa år.

Klart med Drugge

Den första julklappen kom redan i dag. Nu är det helt klart att Andreas Drugge ansluter till truppen. Skönt! Att det skulle bli en övergång framgick ganska tydligt redan i förra veckan. Mest positivt med dagens besked är att kontraktet sträcker sig över tre hela säsonger. Det visar att Andreas Drugge tror på DIF och är beredd att ge klubben en ordentlig chans. Att det öppnar upp för en vidareförsäljning om ett eller ett par år är en fin bonus.

Med tanke på det som utspelade sig för några veckor sedan kan det också vara intressant att jämföra Andreas Drugge med Sebastian Henriksson. Till att börja med kan vi konstatera att han är nio år yngre. Därmed bör han ha betydligt bättre möjligheter att utvecklas. Dessutom talar det mesta för att han kräver mindre i lön. Är han en bättre fotbollsspelare? Kanske inte lika mångsidig, men om vi talar om den offensiva mittfältsrollen så tror jag faktiskt det. Med facit i hand ska vi nog vara väldigt glada för att Sebastian Henriksson valde att gå till Örebro.

Vänteläge

Det är mycket på gång just nu. Nya spelare som vill till DIF, gamla som har bestämt sig för att stanna kvar, förhandlingar som är inne i slutskedet och kontrakt som ligger färdiga för underskrift. Allt det där låter oerhört lovande. Ändå är det svårt att känna sig hundraprocentigt trygg. Jag hoppas att de sista pusselbitarna snart faller på plats och att vi får ett antal definitiva besked under veckan som kommer. I sådana fall blir det en ovanligt trevlig jul.

Andreas Pettersson

Nu är doldisen Andreas Pettersson klar som ny assisterande tränare i DIF. Jag vet ingenting om hans egentliga kvaliteter, men bakgrunden räcker för att jag ska känna mig lugn. DIF är en förening där det finns många starka åsikter om hur fotboll ska spelas. Inför sitt första år var Tony Gustavsson noggrann med att handplocka en medhjälpare utan tidigare band till klubben. Det har han gjort den här gången också. Nu får vi två tränare som delar fotbollsfilosofi och vet var de har varandra om de blir tvungna att fatta impopulära beslut. Det kan visa sig vara viktigt.

Daniel Freire Mendes

Efter flera veckors gissningslek har namnet nått offentligheten. Anfallaren som DIF jagar är Daniel Freire Mendes. Än så länge är reaktionerna ganska återhållsamma. Herman och flera andra har påpekat att det är svårt att få någon klar bild av vad han har presterat under de senaste säsongerna. Jag förstår resonemanget, men man kan vända på det också. De allra flesta brassar som dyker upp i Sverige är unga spelare utan tidigare erfarenhet från Europa. Där kan vi tala om att chansa. Daniel Freire Mendes har däremot redan visat att han håller mycket hög superettanklass. Även om det var ett par år sedan tycker jag att han passar väl in i bilden som växt fram under den senaste månaden. Det nya DIF chansar inte. När klubben letar utländska förstärkningar ligger fokus på spelare som varit möjliga att kartlägga.

När det gäller Andreas Drugge får vi fortsätta att vänta. Jag hade väntat mig ett definitivt besked i dag, men det kom inte. Snopet.

Om morgondagen

I morgon bitti tar jag bussen till sjukhuset för att dra ut en visdomstand. Ändå räknar jag med att det blir en riktigt trevlig dag. Ryktet säger att det är saker på gång i Degerfors.

Samarbetsavtalet

Nyheten om att Ola Toivonen går till Örgryte kryddades med vaga uppgifter om att klubbarna ska inleda ett samarbete. DIF skriver några rader på sin hemsida medan Örgryte inte alls nämner saken på sin. Det vore fel att döma ut planerna innan vi vet mer, men min spontana reaktion är inte särskilt entusiastisk. Själva idén verkar vara att möjliggöra snabba övergångar mellan klubbarna. Örgryte ser säkert positivt på möjligheten att plocka upp spelare som har utmärkt sig i superettan till allsvenskan. Däremot tror jag inte att Tony Gustavsson skulle ha någon större nytta av spelare som Zoran Lucic inte ens vill ha på bänken. Minns Eric Gustafsson som DIF erbjöds att köpa eller låna inför den gångna säsongen. Han dömdes ut fullständigt och hamnade på Island i stället.

På ett personligare plan skulle ett samarbete med Örgryte ändå kännas lite speciellt. I början av 1992 hade jag fortfarande ingen känsla för att det gick att se elitfotboll några mil hemifrån. Vändningen kom när en vän till familjen tog initiativ till ett besök på Stora Valla. Bortalag var – Örgryte. Vår bekant hade spelat för Örgryte och var ganska kaxig före matchen. För en elvaåring som ville käfta emot blev det naturligt att hålla på hemmalaget. Dagen slutade med uddamålsseger för DIF och en triumfatorisk bilfärd hem till Kristinehamn. Så såddes fröet till det som skulle blomma ut några månader senare.

Örgryte för Ola

Hoppet som hann tändas när beskedet drog ut på tiden har släckts igen. Det blir Örgryte för Ola Toivonen. Som jag har skrivit tidigare tror jag att han har en god chans att spela till sig en ordinarie tröja i allsvenskan. Möjligheterna är naturligtvis större nu än om han gått till ett topplag som Malmö eller Djurgården. Däremot finns inga garantier. Vissa klarar omställningen från en lägre serie till en högre utan större problem. Andra gör det inte, oavsett hur dominanta de varit tidigare. Vilka spelare som hör till vilken kategori går inte att säga på förhand. I sådana fall hade vi aldrig fått se några misslyckade värvningar.

När det gäller övergångssumman pendlar spekulationerna mellan en och två miljoner kronor. Det låter rimligare än de summor som nämnts tidigare.

Bergman på topp

Flera har påpekat att Jonas Bergman bör ses som ett alternativ i anfallet. Det är naturligtvis helt sant. Med tanke på hur truppen ser ut kan det till och med vara klokt att låta honom koncentrera sig på den positionen. Om Eirik Lamøy och Andreas Drugge ansluter lär konkurrensen på mittfältet bli tuff nog ändå.

Anfallare 2 och 3

Allt fler oroas över ledningens extrema sätt att bygga laget bakifrån. Inom loppet av några dagar har Herman, Anders Eriksson och Ida Thunberg skrivit snarlika inlägg i sina bloggar. Alla är överens om att det måste hända något i anfallsfrågan.

Själv är jag inte särskilt bekymrad över den pågående jakten på en ny Shpetim Hasani. Det lilla jag har fått veta tyder på att DIF har en riktigt intressant spelare på gång. Däremot funderar jag mycket på vad som händer där bakom. Även om Tony Gustavsson fortsätter att spela med en anfallare från start behövs åtminstone två goda alternativ i truppen. För det första kan spelare alltid bli skadade eller avstängda. För det andra kommer DIF garanterat att hamna i situationer där laget måste satsa framåt för att vända ett underläge. Då behövs två eller tre anfallare på planen. Slutsatsen blir att klubben måste knyta upp offensiva spelare som är relativt billiga och inte blir gnälliga om de får börja på avbytarbänken. Samtidigt måste de vara tillräckligt skickliga för att kunna sätta press på ett försvar i superettan. Det är ingen enkel ekvation.

Tobias Larsson har redan visat att han är en spelare som passar perfekt i rollen. Peter Samuelsson skulle också kunna vara det. Därför är det mycket oroväckande att de suktar efter kontrakt med norska Raufoss. Skulle båda försvinna måste DIF ge sig ut på jakt efter likvärdiga ersättare. På många sätt kan det bli en besvärligare uppgift än att rekrytera en stjärna till startelvan.

Andreas Drugge

Klubbledningen fortsätter att arbeta metodiskt i det tysta. Fram till i går kväll var Andreas Drugge bara ett av många namn som det skvallrades om bland supportrarna. Nu visar det sig att han är mycket nära en övergång. "Både klubben och jag vill att affären ska bli klar så snabbt som möjligt", säger Andreas Drugge själv till Borås Tidning. Det låter oerhört lovande. Om allt går som det ska har DIF fått en perfekt ersättare för Ola Toivonen.

Tony om framtiden

Både Johan Emdemalm och Torbjörn Karlgren har pratat framtid med Tony Gustavsson. Mycket intressant. Tränaren ser Henrik Berger som en yttermittfältare och understryker att han vill ha kvar Tobias Larsson. Däremot verkar han inte särskilt intresserad av att satsa på Mikael Nilsson och Peter Samuelsson. Ska vi gissa att den senare snart byter klubb?

En enkel till Tibro

Nu i kväll bekräftar officiella hemsidan att Emil Karlsson och Mårten Gustavsson lämnar DIF. Inte mycket att säga om, egentligen. Båda har haft ett år på sig att visa att de håller för spel i superettan. Om de inte har lyckats hittills lär de aldrig göra det.

Även om beskedet är logiskt blir det ytterligare en påminnelse om att det snart måste börja hända saker på anfallssidan. Nu när Emil Karlsson försvinner finns bara en forward kvar i truppen. Han heter Peter Samuelsson och verkar helst vilja flytta till pengarna i Norge. Tunt, minst sagt.

Ola och miljonerna

Efter många turer ser det ut att bli Örgryte för Ola Toivonen. Enligt uppgifter i dag har klubbarna börjat förhandla om en övergång. Nu är det bara en fråga om pengar. De verkliga optimisterna har redan börjat spekulera i att DIF ska kunna tjäna flera miljoner kronor på affären. Lyckas klubben med det har ledningen gjort en fantastisk prestation. Om man ska tro tidningarna betalade Elfsborg omkring tre miljoner kronor för att lösa Stefan Ishizaki från norska Vålerengen. När samma klubb sålde Hasse Berggren till Häcken låg prislappen på två miljoner. Även om Ola Toivonen är en talangfull spelare har han mycket kvar att bevisa innan han är uppe i samma klass som de etablerade allsvenska stjärnorna.

Mittfältsfunderingar

Ett annat alternativ kan förstås vara att spela in Abder Kabous på Ola Toivonens plats. Även om han värvades som balansspelare verkar han ha rätt egenskaper för att kunna fungera bra längre fram i planen. När det gäller det defensiva mittfältet behöver vi inte vara oroliga. Henrik Berger, Jonas Lindskog och Tobias Hedberg skötte sig utmärkt under den gångna säsongen. De blir säkert inte sämre till nästa år.

"Tobias Berger"

Xhevdet Llumnica valde Husqvarna och Sebastian Henriksson gick till Örebro. Om vi ska vara realistiska kan vi nog glömma Andreas Eriksson också. Därmed är tre tänkbara ersättare för Ola Toivonen ute ur bilden. Finns det ett fjärde namn? Medan vissa drömmer om Andreas Drugge har andra gett upp och börjat titta på vad som redan finns i truppen. Tobias Solberg och Henrik Berger nämns som två tänkbara alternativ på positionen.

Själv hoppas jag att klubbledningen fortsätter att jaga. Under den gångna säsongen i superettan var det bara Boden som gjorde färre mål än DIF. Om det ska bli fler nästa år måste vi ha en spelare som är minst lika bra som Ola Toivonen. Tobias Solberg har tekniken, kreativiteten och speluppfattningen. Henrik Berger har fysiken, inställningen och löpförmågan. Vi behöver bådas egenskaper koncentrerade till en person.