Nyheter och skvaller

Inledningen på silly season har skapat förväntningar. Efter att ha varit avskuren från det rödvita nyhetsflödet i några dagar känns det riktigt snopet att komma hem och konstatera att inga nya spelare har skrivit på. Nåja. Med ett klart nyförvärv ligger DIF fortfarande före de flesta av konkurrenterna i superettan. I väntan på nästa konkreta nyhet är det aldrig fel med lite skvaller.

Trams # 2

1993 gjorde engelsmannen Justin Fashanu ett kort gästspel i allsvenska Trelleborg. På fyra matcher fick han sammanlagt tio minuters speltid. Ingen succé, alltså. Ryktet säger att utflykten till Sverige kom till efter en riktig blunder från Trelleborgs sida. De värvningsansvariga hade helt enkelt rört ihop namnen och förväxlat Justin med hans landslagsmeriterade lillebror John.

Jag kommer att tänka på historien nu när de allsvenska klubbarna jagar Ola Toivonen. Skulle det inte vara fräckt om DIF slirade lite på formuleringarna i övergångspappren? Sedan – när en representant från Djurgården, IFK Göteborg eller någon annan klubb har skrivit under – får de Petter i stället för Ola.

Ola Toivonen

Det finns en klyscha som brukar plockas fram när en ung talangfull spelare är på väg till en större klubb. "Han skulle må bra av att stanna ett år till", lyder den. Hjärtat vill att det där ska gälla för Ola Toivonen också, men hjärnan kan inte riktigt hålla med. Trots allt pratar vi om en spelare som har dominerat matcher mot flera av de bästa lagen i näst högsta serien. Vore det konstigt om han vill gå vidare till allsvenskan? Inte särskilt. Det finns talanger som har förstört sin karriär genom att ha för bråttom, men det finns lika många som överraskat positivt när de tagit klivet uppåt. Ola Toivonen gjorde det i år. Jag tror att han kan göra det igen.

Om det blir ett klubbyte sätts DIF-ledningen på prov. Först måste den se till att få anständigt med pengar för själva övergången. Sedan gäller det att slå fast villkoren vid en eventuell vidareförsäljning. Det senare är ännu viktigare än det förra. Om Ola Toivonen fortsätter att utvecklas kan nästa steg i karriären betyda miljontals kronor för DIF. Så bra kan han bli.

Mycket nytt

Nu händer det saker i spelartruppen. Dagens gladaste besked är att Emil Johansson skrivit på för ytterligare två år. Det är en mycket bra vänsterback som kommer att bli ännu bättre nästa säsong. Då slipper han dessutom konkurrensen från Fredrik Nilsson. Fredrik Nilsson kom till DIF för att få speltid men har halkat ur startelvan under hösten. Nu återvänder han hem till Östergötland. Logiskt men tråkigt. Då är det roligare att konstatera att Renato Rodrigues har skrivit på ett tvåårskontrakt. Med honom i truppen skärps konkurrensen om platserna i backlinjen.

Undrar vad som händer i morgon?

Sluttabellen

Ett par dagar efter matchen mot Falkenberg börjar det sjunka in att säsongen faktiskt är slut. Det känns skönt, vemodigt och lite läskigt på samma gång. Skönt därför att DIF klarat målsättningen och hänger kvar. Vemodigt för att spelare kommer att försvinna och för att vi inte får se någon tävlingsfotboll på ett halvår. Läskigt därför att sluttabellen ser ut som den gör.

De flesta är överens om att DIF har gjort en kanonsäsong. Spelarna har lyft sig sedan fjolåret och anpassat sig perfekt till Tony Gustavssons fotbollsfilosofi. Med några få undantag har laget stått upp mot betydligt namnkunnigare motstånd och vunnit respekt. Framför allt har inställningen varit fenomenal. Ändå är DIF bara två poäng från nedflyttning. En vinst till för Boden och det hade blivit spel i någon av de två nya division 1-serierna nästa år. Superettan är verkligen en tuff serie.

Ett telefonsamtal

Måndag förmiddag på en tidningsredaktion i Vänersborg. Den morgontrötte reportern ringer en lokal företrädare för ett politiskt parti och ställer några frågor om medlemsutvecklingen. Han får de svar han är ute efter och är på väg att avsluta samtalet när den äldre politikern , som inte känner till något om reporterns fotbollssympatier, plötsligt säger: "Ja, jag var väldigt snabb med att öppna tidningen i morse. Jag har alltid varit intresserad av hur det går för Degerfors. Nu är min fru bortrest, så hon kunde inte hjälpa mig att titta på text-tv."

De rödvita supportrarna finns överallt.

Vattenpolo

Underlaget på Stora Valla i går var idealiskt för att showa framför Vulkanerna efter slutsignalen. Det passade sämre för fotboll. Med tanke på de tabellmässiga förutsättningarna kunde vi i publiken kosta på oss att ha ganska roligt åt några av de dråpligaste situationerna nere på planen. Samtidigt påminde ena halvan av mitt ressällskap från Kristinehamn om att det här mycket väl kunde ha varit en avgörande match. Det hade inte varit lika kul. Ta bara läget i första halvlek där Jonas Bergman fick en perfekt passning från Shpetim Hasani och var på god väg att springa sig helt fri - tills bollen hamnade i en vattenpöl och stendog. Jag hade kollapsat av frustration.

DIF-Falkenberg 2-2

Sista matchen i rödvit tröja. Sista matchminuten. Underläge med 1-2. Då får Jimmy Rajala göra mål.

Ibland är fotbollen ovanligt vacker.

Sista matchen

Vi kommer att få se en speciell match på Stora Valla i morgon. Ägna några ögonblick åt att tänka tillbaka på de senaste åren. Förra säsongen kulminerade i den oerhörda kvaldramatiken mot Umeå. Dessförinnan upplevde vi fyra misslyckade säsonger i division 2. Dessförinnan dubbla fiaskon i dåvarande division 1 norra. 1997 ska vi inte ens nämna. Faktum är att vi får gå tillbaka nästan ett decennium för att hitta en upplaga av DIF som kunnat vandra in till den avslutande matchen med vetskapen om att laget redan klarat målsättningen för säsongen. I morgon är det dags igen. Jag kommer att njuta.

Renato Rodrigues

Nu provtränar även Renato Rodrigues med DIF. Personligen förväntar jag mig inga underverk från en 29-årig brasse som hamnat i svenska division 2, men Tony Gustavsson är uppenbarligen intresserad. Frågan är om det finns utrymme i truppen om Mikael Eklund ansluter från Kalmar? Intressant fortsättning följer.

Lagrell och bögarna

En kulen höstmorgon för tre år sedan tog jag tåget från Göteborg till Småland. Jag och en kurskamrat på journalisthögskolan var mitt uppe i vårt examensarbete om synen på homosexualitet inom herrfotbollen. Nu hade vi fått en intervju med hövdingen själv. Lars-Åke Lagrell tog emot i sitt tjänsterum på länsstyrelsen i Växjö. Han hälsade glatt, poserade för kameran och svarade uttömmande på alla våra frågor. Det handlade om värderingar, fotbollens roll i samhället och vikten av att alla ska känna sig välkomna i ett omklädningsrum.

Sent i söndags kväll slog jag mig ned i tv-soffan hemma och såg sista reprisen av förra veckans Faktum. Även här var temat fotboll och homosexualitet. Efter att ha pratat runt bland spelare och ledare ringde reportern upp Lars-Åke Lagrell och undrade om han tror att bögar känner sig hemma i den svenska fotbollsrörelsen. Svaret? "Jag har aldrig funderat på det. Du är den första som ställer frågan."

Fotbollförbundets ordförande är inte unik. Nu för tiden är svenska idrottspampar väldigt bra på att prata om jämlikhet. När journalisterna dragit vidare händer – absolut ingenting.

DIF i bloggosfären

Jag har blivit en bloggjunkie. Sedan en vecka tillbaka sätter jag mig inte vid en nätuppkopplad dator utan att kolla om det finns något nytt att läsa på Måsen Flyger, Rosa Bloggen, Håkky e ingen sport eller Tankar från ett korridorsrum. Det är sällan jag blir besviken. Från och med i dag finns de rödvita bloggarna samlade under en egen rubrik i menyn till höger. Besök dem ofta.

Sebastian Henriksson

Båda norska och svenska tidningar rapporterar att Sebastian Henriksson lämnar Odd Grenland efter säsongen. Är han kvitt sina efterhängsna skadeproblem? Kan han anpassa sig till de ekonomiska villkor som gäller i en liten klubb i superettan? I sådana fall borde han vara högintressant för DIF.

Xhevdet Llumnica

Bara några minuter efter att mina funderingar om nya spelare är nedplitade läser jag att Xhevdet Llumnica redan finns på plats och provtränar i Degerfors. Visst vore det spännande att få höra Börje Ågren försöka uttala det namnet i vår?

Silly season

Hittills har jag inte skrivit ett ord om jakten på nya spelare inför nästa säsong. Det har känts som att utmana ödet, på något sätt. Nu när kontraktet i praktiken är säkrat ska det bli ändring på det. De första rapporterna tyder på att klubbledningen arbetar på flera fronter. Ungt och oerfaret ska blandas med äldre och etablerat. Det känns som en klok strategi.

För oss supportrar gäller det att lägga förväntningarna på en rimlig nivå. DIF har knappa ekonomiska resurser och får mycket svårt att konkurrera om spelare som är intressanta för större föreningar. Om klubben kan behålla större delen av den nuvarande truppen, fylla på med några okända talanger och krydda med ett par etablerade namn så har vi all anledning att känna oss nöjda.

David Leinar

Vulkanerna gör ett fantastiskt arbete med att stötta DIF på bortaplan. Ändå var jag besviken efter matchen på Skarsjövallen tidigare i höstas. När lagen bytt sida började en liten klick mobbare i rött och vitt att ropa saker efter Ljungskiles högerback. Det mesta var rena personangrepp som kändes fullständigt onödiga. Jag var nära att skriva om saken på Skitiga Bullen redan då, men bestämde mig för att låta bli. Trots allt kändes det onödigt att gnälla.

Varför tar jag upp det nu då? Jo, för att han som spelade högerback i Ljungskile den där söndagen heter – David Leinar. Samma spelare som räddade DIF kvar i superettan genom att prickskjuta in matchens enda godkända mål mot Boden. Herman (som inte har någonting med händelserna på Skarsjövallen att göra) har redan tagit det lysande initiativet att tacka David Leinar med ett SMS. Det känns som att det finns några stycken som borde fundera på att haka på.

Sympathy for Boden

Mitt i glädjen och lättnaden kan jag inte låta bli att lida med Boden. På de omdiskuterade tv-bilderna från Nordnytt ser man faktiskt att laget hade en boll inne mot Ljungskile. Det måste känna oerhört tungt, både för de sympatiska supportrarna och för spelarna. Jag håller alla tummar jag har för att de lyckas ladda om och skrälla borta mot Mjällby i sista omgången. Minkfarmarna på Listerlandet förtjänar ingen elitfotboll.

En underbar dag

Det finns många känslor förknippade med fotboll. Även de som säger sig vara ointresserade brukar kunna ryckas med i glädjeyran efter ett vackert mål eller en viktig seger. De har svårare att förstå det andra. Oron. Frustrationen. Ångesten som sipprar över och sprider sig tills den besudlar hela tillvaron.

Hösten 2005 har varit en känslomässig berg- och dalbana för oss som brinner för DIF. För bara ett dygn sedan var vi längre ned än någonsin. Nu är vi uppe och framme vid målet. Lättnaden är enorm. Ett par timmar efter avgörandet i eftermiddags snörde jag på mig löparskorna och gav mig ut på en joggingrunda. Jag har usel kondition och brukar vara fullständigt utmattad när jag är tillbaka och stapplar uppför trapporna till lägenheten. Den här gången var jag knappt andfådd. Det kändes som att jag kunde springa hur långt som helst.

Boden och Ljungskile

För en och en halv månad sedan hyllade jag Ljungskile på Skitiga Bullen. Laget var nederlagstippat inför säsongen men överraskade stort i flera matcher under våren och sommaren. Jag och många andra gick och väntade på ett ras, men det kom aldrig. Plötsligt, med fyra matcher kvar mot relativt beskedliga motståndare, hade laget ordentligt häng på en kvalplats till allsvenskan. Då hände något. De två senaste helgerna har Ljungskile ställt till det för DIF genom att först kryssa mot Västra Frölunda och sedan förlora klart mot Mjällby. Nu väntar Boden på bortaplan.

Boden är ett ännu större mysterium. Jag minns att jag satt på Skarsjövallen i början av september och hörde en klentrogen speaker rapportera om hur laget öste in mål mot serieledaren AIK. Efter den överraskande bortasegern mot Trelleborg i omgången efter såg kontraktet ut att vara säkrat. Sedan kom kollapsen. Fyra raka förluster och noll mål framåt gör att laget har halkat ned under nedflyttningsstrecket. Tidigare i veckan bestämde sig en desperat klubbledning för att sparka tränarduon med endast två matcher kvar av säsongen.

Om Ljungskile vinner i morgon är DIF klart för spel i superettan nästa år. Om matchen slutar oavgjord är utgångsläget inför sista omgången väldigt bra. Tyvärr finns det mycket som talar för att det inte blir så. Även om formen är usel kommer Bodens förlustsvit inte att vara för evigt. Beslutet att byta tränare kan ge den lilla extra kicken som krävs för att bryta trenden. Dessutom har spelarna dagens resultat att gå på. De vet att de behöver vinna. Jag har en otäck känsla av att de fixar det.

Västerås-DIF 1-0

Efter slutsignalen och ett telefonsamtal från min minst lika frustrerade lillebror tog jag en långpromenad för att försöka samla tankarna. Efter mer än två timmar är det fortfarande svårt att hitta orden. Jag är ledsen, förstås. Besviken. Däremot inte förbannad. Det vore enkelt att vända frustrationen mot spelarna och tycka att de är bedrövligt dåliga som inte lyckas prestera mer när det betyder så mycket, men jag tänker låta bli. DIF har gjort fyra raka matcher där kvaliteten på spelet varierat från helt okej till riktigt bra. Förr eller senare kommer alltid ett bakslag. Det känns bara så grymt att det skulle ske just nu.

En dag kvar

Västerås har problem med skador och avstängningar inför morgondagens match. Det gör ingenting alls. Själv skulle jag helst vilja ta ett lämpligt piller, slumra in och inte vakna förrän om 23 timmar. Även om det mycket väl kan sluta lyckligt i morgon kommer vägen dit att bli oerhört plågsam.

Tufft mot bottenlagen

Västerås seger mot Trelleborg i söndags bekräftade det som vi egentligen redan borde veta. Ett avsågat bottenlag är inte någon lätt motståndare. För det första vill elitidrottsmän alltid vinna. För det andra vill de avsluta snyggt inför supportrarna. För det tredje spelar flera av dem säkert för att få kontrakt med andra klubbar i superettan eller allsvenskan.

Pessimisten i mig säger att DIF får det oerhört tufft på Arosvallen i övermorgon. Optimisten kontrar med att allt det som gäller för Västerås också gäller för Västra Frölunda.

VM-klart

Jag har svårt att tända till inför alla de här kvalmatcherna, men visst är det kul att landslaget tagit sig till VM. Ett stort fotbollsmästerskap med Sverige är alltid roligare än ett utan.

En återvändare?

En annan civilklädd spelare som syntes i vimlet på Stora Valla var Sebastian Henriksson. Hoppas att han fick hemlängtan.

Shpetim på ståplats

Vad gör en fotbollsspelare som är avstängd under en viktig hemmamatch? Bänkar sig på en lagom undanskymd sektion av sittplatsläktaren, skulle bli min spontana gissning. Därför var det kul att promenera ut från norra långsidan av Stora Valla i lördags och få se - Shpetim Hasani. Han stod i anslutning till Vulkanerna och såg ut att stortrivas. Mycket sympatiskt.

Spelarberöm

I somras skrev jag ett par kritiska inlägg om Anders Sulisalo. Då kändes högerbackspositionen fortfarande som den svaga länken i en annars stabil försvarslinje. Nu är läget annorlunda. Anders Sulisalo har kanske inte glänst under hösten, men en back är nästan alltid som bäst när hon eller han inte märks. Jag känner mig i alla fall betydligt lugnare när motståndarna rycker fram på sin vänsterflank nu, och jag tror att Tony Gustavsson upplever samma sak. Det var länge sedan Martin Sjölund fick chansen från start.

En annan spelare som har en tuff säsong bakom sig är Tobias Larsson. Först hånades han för sin oförmåga att göra mål och sedan, när målen faktiskt kom, fick han kliva åt sidan och lämna utrymme för Shpetim Hasani. Därför var det roligt att se lördagens match. Tobias Larsson löpte, kämpade och tvekade inte en sekund i duellerna. Vid flera tillfällen sysselsatte han hela Gais backlinje, helt på egen hand. Ett tjusigt mål blev det också. Att överge modellen med en ensam toppforward i det här utsatta läget vore kanske inte så klokt, men jag hoppas att Tony Gustavsson kan hitta en lösning där både Tobias Larsson och Shpetim Hasani finns med på planen. Deras offensiva kvaliteter behövs mot Västerås.

Måndagsångest

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Efter matcherna i går var jag inställd på att skriva något om hur mycket som måste till för att DIF ska kunna slarva bort det här. I stället skenade hjärnan och snickrade ihop ett mardrömsscenario.

I de tre senaste omgångarna har Västerås spelat jämnt med Öster och AIK samt slagit Trelleborg. Säg att laget fortsätter i samma stil och besegrar DIF på lördag. Säg att Mjällby gör det alla förväntar sig och tar tre poäng mot avsågade Västra Frölunda. Säg att Boden tar sig samman och vinner mot ett Ljungskile som redan har svikit mot två bottenlag. Inga osannolika resultat alls. I sådana fall är vi i ett läge där DIF förmodligen måste besegra formstarka Falkenberg för att inte hamna under nedflyttningsstrecket. Usch.

Med de här tankarna malande i huvudet blir Fredrik Lundgrens sena kvitteringsmål i lördags betydligt svårare att smälta. Om DIF fått bort bollen och klarat tre poäng hade kontraktet varit klart. Boden eller Mjällby hade fortfarande kunnat ta sig förbi, men inte båda.

DIF-Gais 1-1

I en vanlig match skulle det kännas tungt att tappa två poäng fem minuter före slutsignalen. Ändå var jag inte särskilt besviken när jag lämnade Stora Valla i dag. Även om Gais uppträdde förvånansvärt darrigt måste en poäng för DIF betraktas som klart godkänt. Nu väntar en mycket intressant söndagseftermiddag med SVT24. Om 17 timmar kan det här vara klart. Heja Öster! Heja Ljungskile!

Gais form

Gais ligger trea i tabellen och har många namnkunniga spelare. Ändå tycker jag att det känns ganska positivt inför matchen i morgon. En närmare titt på resultaten visar att Gais fortfarande lever på den fina vårsäsongen. Lagets tio senaste matcher har resulterat i tre segrar, tre oavgjorda och fyra förluster. Inte särskilt imponerande. Om spelarna i DIF gör vad de ska tror jag att det kan bli en riktigt trevlig lördag på Stora Valla.

Inget är klart

Jag bor inte i Degerfors, men jag kan tänka mig hur snacket har gått den här veckan. Med sex poängs marginal nedåt är många förmodligen ganska övertygade om att det här kommer att gå vägen. Hoppas att spelarna inte lyssnar på dem. Årets upplaga av DIF lever nästan uteslutande på inställningen. Om spelarna slappnar av och slutar kämpa kommer det garanterat att bli förlust mot Gais. Då får Mjällby extra energi inför söndagen och då kan det här bli spännande igen. Det vill vi inte.

Tur och otur

Efter Jon Lundblads snöpliga segermål i Örebromatchen var vi många som sökte tröst i klyschan om att sådant där brukar jämna ut sig. Ibland går det snabbare än man tror. Se bara på helgens matcher. På övertid i lördags sköt Åtvidabergs Imad Shhadeh en kanonfrispark i ribban - och ut. DIF fick undan bollen, klarade tre poäng och tog ett jättekliv mot ett nytt kontrakt. Nästan exakt ett dygn senare nickade Örebros Thomas Andersson i stolpen - och ut. Örebro missade sin givna seger och slarvade bort den sista realistiska chansen att nå en kvalplats. Så kan det gå.

En skön söndag

Förmiddagens första flin kom redan vid frukostbordet. "Degerfors klarar sig", slog Dagens Nyheter fast i rubriken till en notis på sportsidorna. Humöret blev inte sämre under eftermiddagen. Personligen var jag ganska övertygad om att Boden och Mjällby skulle vinna sina matcher i dag. I stället förlorade båda. Inget är klart ännu, men visst ser tabellen oerhört mycket trevligare ut nu än för bara ett par dagar sedan.

Åtvidaberg-DIF 0-1

Ibland känns det som att all fotboll borde marknadsföras med en varningsetikett. "Ett långvarigt engagemang för ett lag kan allvarligt skada din mentala hälsa", eller något liknande. Under de sista minuterna av dagens match flydde jag in i sovrummet och började sortera tvätt. Det blev helt enkelt för jobbigt att sitta kvar vid tv:n och vänta på den lilla markören uppe i vänstra hörnet som skulle visa om det hände något nytt på sidan 382. Känslan av att vackla tillbaka till tv-soffan och få se slutresultatet i blått går nästan inte att beskriva. Nu ska det bli oerhört spännande att följa matcherna i morgon. Förhoppningsvis visar Brommapojkarna och Väsby varför de ligger före Mjällby och Boden i tabellen.