Cupen: Hässleholm-DIF 0-4

Det är möjligt att det går att tända till om DIF skulle bli lottat mot ett storlag längre fram, men just nu skiter jag faktiskt i Svenska cupen. Däremot kan gårdagens storseger mot Hässleholm vara bra för fortsättningen av superettan. Efter de senaste matcherna måste det ha känts väldigt bra för Simon Nurme, Magnus Tappert och Fredrik Holmberg att få hålla tätt bakåt. På samma sätt måste det ha varit skönt för Johan Bertilsson och Johan Pettersson att få göra sina första tävlingsmål för DIF. Nu är det bara att ta med sig det här och se framåt. Då kommer segrarna i serien också.

Positivt tänkande

Jag har inte kommit över förlusten mot Limhamn Bunkeflo än, men för den mentala hälsans skull är det nog bäst att försöka gå vidare och fokusera på det positiva. Faktum är att DIF var det klart bästa laget i lördags. Yankuba Ceesay uppträdde stabilt och imponerade stort, trots att han tydligen spelade halvskadad. Mano Garcia jobbade stenhårt som vanligt och Shpetim Hasani fick äntligen göra det där spelmålet som vi har väntat på i mer än ett år. Johan Bertilsson, Erik Nilsson, Christophe Lallet och Andreas Holmberg visade att konkurrensen om platserna på kanterna kommer att bli tuff den här säsongen. Jag är till och med beredd att ge Magnus Tappert och Fredrik Holmberg godkänt. De borde förstås ha fått bort bollen vid det första målet, men det var ganska mycket oflyt inblandat också. Annars såg det stabilt ut, tycker jag. Med andra ord finns det en hel del att bygga på för framtiden.

DIF-Limhamn Bunkeflo 1-2

På Gustavsbergsskolan i Kristinehamn fanns en oskriven regel. Rasternas fotbollsmatcher pågick till dess att klockan slutade ringa. Jag kommer särskilt ihåg en uppgörelse i femman eller sexan. När den gälla signalen började eka över skolgården satte min klasskamrat Stefan plötsligt av i en vansinnig soloraid på egen planhalva. Motståndarna fick tag i bollen och lyckades naturligtvis peta in en boll som innebar att vi tappade segern. Efteråt var jag rasande på honom. Stefan försökte försvara sig med att han inte kunde göra något annat, men det var förstås skitsnack. Nu när jag skriver om det kommer känslan tillbaka. Så sjukt jävla onödigt.

Om 15 år från nu kommer jag säkert att minnas gårdagens match mot Limhamn Bunkeflo på samma sätt. Principen om att alltid gå för tre poäng på hemmaplan låter bra på förhand, men med tio sekunder kvar ska bollen förstås bara dunkas bort från den farliga zonen runt det egna straffområdet. Tobias Solberg försökte få kontroll på den, trampade på den - och orsakade ett baklängesmål. Den mannen har gjort mer för DIF än alla sina nuvarande lagkamrater tillsammans, men det här var snudd på oförlåtligt.

Inför DIF-Limhamn Bunkeflo

Utgångsläget kunde vara trevligare inför matchen mot Limhamn Bunkeflo. DIF saknar Dejan Godar och har tydligen flera spelare som har känt sig krassliga. Samtidigt är det väldigt mycket som står på spel. Seger och inledningen på säsongen kan betecknas som fullt godkänd. Förlust och DIF står kvar på en poäng inför de tuffa matcherna mot Örgryte och Åtvidaberg. Då går vi plötsligt mot en repris av fjolåret. Det blir nervöst på Stora Valla i eftermiddag.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - F. Holmberg - M. Tappert - C. Wiktorsson
J. Bertilsson - Y. Ceesay - T. Solberg - M. Karlsson
S. Hasani - M. Garcia

Bänken:
J. Fromholdt, E. Nilsson, C. Lallet, M. Simunovic, J. Pettersson

Världens bästa sporttext

På lördag eftermiddag säsongsdebuterar jag på Stora Valla. Ni som läser här förstår säkert varför jag räknar minuterna, men det finns många andra som inte gör det. Ibland har jag haft svårt att veta vad jag ska säga till dem. Nu hänvisar jag bara till den här krönikan. Det råkar handla om ett annat lag i en annan stad, men jag garanterar att alla som älskar ståplats känner igen sig.

Mer konstgräs

Patrik Hamberg har en del intressanta tankar om konstgräs, Stora Valla och framtiden. Det finns givetvis fördelar med att avvakta, resonera och väga olika alternativ mot varandra. Problemet - som jag ser det - är att det är bråttom. DIF har varit snubblande nära att åka ur superettan tre år i rad. Att ligga kvar på den nivån håller förstås inte i längden. Förr eller senare hamnar laget i division 1, och då blir det ännu svårare att hitta sponsorer eller att motivera en satsning med skattepengar. Det är därför som jag tycker att politikernas defensiva inställning är så tråkig. En konstgräsplan löser inte alla problem, men den skulle i alla fall förbättra möjligheterna att etablera sig på allvar i elitfotbollen.

Dags att mobilisera

Beslutsfattarnas sätt att förhala hall- och konstgräsfrågan har väckt ilska i Degerfors. Det är bra. Nästa steg är att mobilisera. Det är lätt att bara gnälla på politikerna, men faktum är att de är valda av kommuninvånarna. Det betyder att de går att påverka. När jag berörde det här ämnet för ett par veckor sedan var det någon som skrev en kommentar om att det snackas om ett nytt parti. Ett annat och bättre sätt kan vara att kräva en lokal folkomröstning. Kommunallagen säger att kommunfullmäktige måste ta upp den frågan om minst fem procent av de röstberättigade invånarna begär det. Eftersom Degerfors är en liten kommun skulle det räcka med 400 signaturer på en namnlista. Det tror jag skulle vara ganska enkelt att få ihop. Politikerna kommer sannolikt att avfärda kravet, men frågan skulle i alla fall komma upp till diskussion. Dessutom vore det ett bra sätt att visa att många av deras väljare inser att DIF faktiskt måste få en konstgräsplan att träna på. Det borde kunna få dem att snabba på hanteringen av frågan.

Revansch för Nurme

Jag har varit mer eller mindre skeptisk till Simon Nurme ända sedan han kom till DIF för ett drygt år sedan. Visserligen släppte han in väldigt få mål i höstas, men då hade han ett urstarkt försvar framför sig. Totalt sett har antalet darriga ingripanden ändå varit större än antalet avgörande räddningar. Därför fattade jag ingenting när Jan Stahre tokhyllade honom inför seriestarten. Lite senare - efter debaclet mot Sirius - drog jag slutsatsen att de där uttalandena om allsvenskan nog mest var ett misslyckat försök att boosta en i grunden rätt så osäker målvakts självförtroende.

Lyckligtvis verkar jag ha varit ordentligt ute och cyklat den här gången. Mot Jönköpings Södra var Simon Nurme lysande, enligt rapporterna från dem som var på plats. Jag lyfter på hatten och håller alla tummar som finns för att han fortsätter på den inslagna vägen. Det känns som att ett tryggt och säkert målvaktsspel är en förutsättning för att den här säsongen ska sluta lyckligt.

Ett fegt beslut

Usch, vad besviken jag blir på politikerna i Degerfors. Efter dagens besked kan jag inte tänka mig att DIF kommer att ha någon konstgräsplan att träna på nästa försäsong heller. Bedrövligt.

Ceesay och Godar

Jag var en dålig supporter och valde en personalfest framför en bilresa till Jönköping i går, men innan jag gick hemifrån hann jag lyssna på radioreferatet från den första halvleken. Om någon skulle skriva ut allt som sades och låta en ordbehandlare sammanfatta texten med två ord skulle det förmodligen bli "Yankuba Ceesay". Ett tag kändes det som att han hade mer boll än alla andra spelare tillsammans. Det var riktigt roligt att höra. Yankuba Ceesays debut har varit efterlängtad, men faktum är att ingen kunde veta hur han skulle klara sig när motståndet blev tuffare än i träningsmatcherna. Nu vet vi att det gick alldeles utmärkt. Dessutom börjar Dejan Godars vänsterfot leva upp till förväntningarna. Det var svårt att tro på det i vintras, men DIF verkar faktiskt ha prickat rätt med de utländska nyförvärven.

Jönköpings Södra-DIF 1-1

DIF höll inte superettanklass i premiären mot Sirius. Dessutom har laget haft svårt för Jönköpings Södra under de senaste säsongerna. Om någon hade kommit fram till mig inför gårdagens match och sagt att den skulle sluta 1-1 hade jag tagit det direkt. Trots det är det svårt att inte känna sig lite besviken så här dagen efter. DIF hade ledningen med bara en kvart kvar att spela. En seger hade gett laget väldigt mycket mer arbetsro än vad en poäng gör.

Inför Jönköpings Södra-DIF

Är det överdrivet att tala om en måstematch inför andra omgången? Ja och nej. DIF måste naturligtvis inte vinna mot Jönköpings Södra. DIF måste inte ens ta poäng. Däremot tror jag att spelarna behöver känna att de är med i matchen. En utskåpning till skulle vara oerhört tung, både för dem och för oss supportrar.

Ett positivt besked inför i eftermiddag är att Yankuba Ceesay faktiskt hann bli spelklar. Mindre roligt är att Mano Garcia tydligen har problem med sitt ena lår. Han har gjort tre mål på två besök i Jönköping och behövs på planen den här gången också.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - F. Holmberg - M. Tappert - C. Wiktorsson
J. Bertilsson - Y. Ceesay - D. Godar - M. Karlsson
S. Hasani - M. Garcia

Bänken:
J. Bohlin, E. Nilsson, T. Sohlberg, M. Simunovic, J. Pettersson

Motståndarlänkar

Nu har jag äntligen fått tummen ur och uppdaterat motståndarlänkarna här till höger. Jag stickar ut hakan och hävdar att min lilla länklista nog är nätets bästa resurs för den som vill hålla koll på vad som händer i klubbarna i superettan. Skriv gärna en kommentar om jag har missat något intressant.

Tvivel

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. På dagen innan matchen mot Sirius såg jag två artiklar hos Karlskoga-Kuriren som jag bestämde mig för att återkomma till senare i veckan. Båda handlade om skillnaderna mellan nu och i höstas. "Spelarna var dåligt tränade, inte vana vid att träna, både fysiskt och taktiskt. Om man jämför med förra säsongen så har vi ökat träningsdosen med omkring 45-50 procent", sa Jan Stahre i den ena. "Då körde vi typ kvadraten hela träningarna, det var hur slappt som helst. Vi gjorde i stort sett ingenting på träningarna. Nu är det riktigt bra träningar, bra tempo, riktigt bra fart", sa Erik Nilsson i den andra. Själv tänkte jag knyta ihop säcken genom att konstatera att det nog var väldigt bra att Andreas Andersson stod på sig och avslutade samarbetet med Milenko Vukcevic, trots protesterna.

Nu vet jag inte riktigt vad jag skriva. Förnuftet säger fortfarande att Jan Stahre är en bättre tränare än Milenko Vukcevic, men siffrorna talar inte riktigt samma språk. Under den senares ledning förlorade DIF faktiskt aldrig en match med mer än två mål.

Publice Service

Det enda positiva med premiären var väl att Sveriges Radios lokala redaktioner drog i gång sin satsning på liverapportering via webben. Jag retade mig på kommentatorn - det är svårt att inte göra det när DIF blir massakrerat ute på plan - men det är förstås ett lysande initiativ ändå. Public Service när det är som bäst.

I väntan på Samuelsson

Magnus Samuelsson är opererad för sitt diskbråck och väntas bli borta från fotbollen i åtminstone sex veckor. Trist förstås, men vi får inte glömma att prognoserna lät betydligt värre för bara några dagar sedan. Dessutom står jag fast vid att vi har bra ersättare. Fredrik Holmberg var truppens mest hyllade förra våren och Magnus Tappert imponerade stort i höstas. Båda sviktade ordentligt mot Sirius, men det gjorde som bekant resten av DIF också. Några chanser till måste de få innan vi dömer ut dem.

Yankuba Ceesay

Andreas Eriksson i Sirius verkar ha gjort lite som han ville på mittfältet i förrgår. Det krävs ingen större fotbollsanalytisk kunskap för att inse att det kunde ha sett annorlunda ut om Yankuba Ceesay hade varit med. Nu fick han inte spela. Andreas Andersson försöker förklara fadäsen genom att lufta sina åsikter om Gambia som nation. "Enligt förbundet finns det vissa länder som det är svårare att ha att göra med", säger han till Karlskoga-Kuriren. Ganska pinsamt, tycker jag. Andra föreningar har värvat spelare från Tjotahejti och fått dem spelklara inför premiären. Sådant borde en heltidsanställd klubbchef i DIF också klara.

Dagen efter

Jag hade faktiskt hunnit glömma känslan. Man vaknar. Äter frukost och går till jobbet. Ringer sina samtal, går på sina möten och skriver sina artiklar. Allt är som vanligt - och ändå inte. Man är ledsen. Inte så mycket att det märks, men tillräckligt för att det ska kännas. Tillvaron blir lite jobbigare än den borde vara.

När jag tänker tillbaka inser jag att det var så här det var under nästan hela 2007. Nu ber jag en bön för att gårdagens match var en engångsföreteelse. Ett sådant år till orkar jag inte med.

DIF-Sirius 1-5

Jan Stahre är bra på att snacka. Han fick mig att känna tillförsikt inför årets premiärmatch. Jag köpte det där om att DIF tränat hårt och okonventionellt, att laget var stabilt bakåt och starkt i slutet av matcherna. Sirius sprängde luftslottet i bitar. Det här var inte fotboll. Det var förnedring. Med några timmars distans måste jag erkänna att jag inte känner mig lika deppig som jag brukar göra efter en förlust. 0-1 är tungt, 0-2 är tungt och 1-3 är tungt. 1-5 går knappt att förhålla sig till. Det är bara fullständigt osannolikt.

Inför DIF-Sirius

Eftersom jag jobbade hela helgen har jag gått hemma och skrotat i dag. Vid sextiden tittade jag ut från köksfönstret och upptäckte att den där nya konstgräsplanen som jag har skrivit om tidigare plötsligt var full av fotbollsspelare. Då slog suget till. Jobb och en trasig bil gör att det är datorn som gäller för mig i morgon kväll, men ändå. Det känns otroligt kul att säsongen är i gång.

Sedan är det förstås så att det som känns kul nu mycket väl kan kännas trist och allmänt jobbigt om mindre än ett dygn. Sirius har haft det tungt under försäsongen, men på pappret förfogar föreningen över en av superettans vassaste elvor. Samtidigt har DIF bara tagit en premiärpoäng av nio möjliga under de tre senaste åren. Det blir tufft att förbättra den statistiken i morgon.

Min startelva (i repris):

S. Nurme
C. Wiktorsson - F. Holmberg - M. Tappert - M. Karlsson
J. Bertilsson - Y. Ceesay - T. Solberg - D. Godar
J. Pettersson - M. Garcia

Bänken:
J. Bohlin, K. Norrbin, E. Nilsson, C. Lallet, S. Hasani

Skadeproblem

Magnus Samuelssons ryggproblem är tydligen allvarliga, enligt rapporter nu i kväll. Det är illa. Även om jag anser att Fredrik Holmberg är en fullgod ersättare betyder det här att mittförsvaret plötsligt blir väldigt känsligt för avstängningar och skador. Att Jesper Fromholdt måste stå över matchen i morgon gör mig däremot inte särskilt orolig. Jonas Bohlin är en klippa och klarar sig säkert bra om han skulle bli tvungen att hoppa in.

Premiärelvan # 4

Det är nära nu. Riktigt nära. Om bara ett dygn kommer alla spekulationer om premiärelvan att vara irrelevanta, men innan dess ska jag leka coach en sista gång. Det här laget spelar 4-4-2 och innehåller faktiskt bara en förändring jämfört med det förra.

Målvakt: Simon Nurme
Given.

Högerback: Christoffer Wiktorsson
Verkar ha norpat den här platsen från Kalle Norrbin.

Mittback: Fredrik Holmberg
Fredrik Holmberg och Magnus Samuelsson kämpar fortfarande om en av platserna i mittförsvaret. Eftersom den senare inte kan medverka i morgon blir valet den här gången enkelt.

Mittback: Magnus Tappert
Snudd på given.

Vänsterback: Markus Karlsson
Som nyutnämnd lagkapten ska han förstås vara med från start.

Högermittfältare: Johan Bertilsson
Verkar ha sett riktigt pigg ut i de senaste träningsmatcherna. Johan Bertilsson kanske är på väg mot ett genombrott.

Central mittfältare: Yankuba Ceesay
Måste vara med i startuppställningen, även om han fortfarande inte har testats mot något riktigt bra motstånd. Det ska bli ruggigt intressant att se hur han klarar sig mot Sirius i morgon kväll.

Central mittfältare: Tobias Solberg
Spelarna kommer och spelarna går, men Tobias Solberg består. Just nu känns det givet att han ska vara med från start.

Vänstermittfältare: Dejan Godar
Får en fri roll på kanten i den här uppställningen.

Anfallare: Johan Pettersson
Inte alls given, men just nu ligger han nog lite bättre till än Shpetim Hasani och de andra anfallsalternativen.

Anfallare: Mano Garcia
Given, även om det var ett tag sedan han gjorde mål.

Avbytare:
Jesper Fromholdt - klar tvåa i målet
Kalle Norrbin - en försvarare behövs på bänken
Erik Nilsson - kan bytas in på flera positioner
Christophe Lallet - känns som en potentiell supersub
Shpetim Hasani - får komma in efter paus och avgöra

Utanför truppen:
Andreas Gunnarsson - får stå på tillväxt tills vidare
Magnus Samuelsson - lider fortfarande av sina ryggproblem
Andreas Holmberg - fortfarande inte i form efter skadan
Mario Simunovic - en plats på bänken finns inom räckhåll
Dejan Doslic - lär också vara med i truppen inom kort

Lördagsgôtta

Så här dagarna innan premiären finns det mycket att läsa om DIF. Jag var lite tidigt ute senast, men nu har Karlskoga Tidning fått fart på sin sportblogg. Ordentlig fart, dessutom. Hittills handlar det lite för mycket om hockey för min smak, men den underbara vinjettbilden på Tobias Solberg lovar mer. Dessutom bjuder Nya Wermlands-Tidningen på alla artiklar från den fotbollsbilaga som följde med papperstidningen tidigare i veckan. Det tackar vi för.

Värmlands Folkblad har inte lika mycket rödvitt material att erbjuda, men reportaget om spelarenklaven på Sandgatan 19 tycker jag var riktigt skojigt. Den separata intervjun med bohemen Christophe Lallet är förstås också värd att kika närmare på.

U21: Degerfors-Norrköping 1-2

Från utvecklingslagets förlustmatch mot Norrköping noterar jag att Shpetim Hasani var bra i andra halvlek. Dessutom lär han ha gjort ett piggt inhopp mot Västerås i onsdags. Jan Stahre har varit tuff och låtit honom nöta mycket bänk i träningsmatcherna. Det kanske var det som krävdes för att han skulle vakna till.

Supertipset 2008

Nu när det snart drar i gång på allvar ska jag också ge mig på kamikazeuppdraget att tippa superettan 2008. Jag tror att Örgryte, Brommapojkarna och Häcken gör upp om seriesegern och att ett par av nykomlingarna får det kämpigt i botten. Däremellan finns ett tiotal lag som känns i stort sett jämnstarka. Med maximalt medflyt har alla chansen att gå upp i allsvenskan. Med maximalt oflyt riskerar alla att åka ur. Så ovisst är det.

DIF är förstås en av klubbarna i det där mellanskiktet. Med tanke på att några nyckelspelare försvunnit sedan fjolåret och att det gått knackigt under försäsongen vågar jag inte sätta laget högre än på en elfte plats. För bara några dagar trodde jag faktiskt på en placering under det övre av de två nedre strecken, men segern mot Västerås och några färska intervjuer har fått mig att tänka om. Jan Stahre utstrålar ett slags lågmäld självsäkerhet som jag gillar skarpt. Det känns som att vår tränare har något på gång.

Min ranking:

1. Örgryte
2. Brommapojkarna
---
3. Häcken
---
4. Mjällby
5. Åtvidaberg
6. Limhamn Bunkeflo
7. Sirius
8. Assyriska
9. Qviding
10. Falkenberg
11. DIF
12. Landskrona
---
13. Enköping
14. Ängelholm
---
15. Jönköpings Södra
16. Väsby

För en genomgång av hur läget är i de 16 klubbarna inför seriepremiären rekommenderas bloggen Nickes lilla.

Johan Pettersson bloggar

Dagens hjälte är Patrik Hamberg som tipsar om Johan Petterssons välskrivna och väluppdaterade blogg. Efter att ha plöjt två månaders skriverier är jag nästan mållös. Det här är den rödvita religionens motsvarighet till fyndet av dödahavsrullarna.

Träning: DIF-Västerås 3-0

På lunchrasten för tolv timmar sedan hafsade jag ihop en kort önskelista inför kvällens genrep mot Västerås. Nu efteråt känns det nästan som lilla julafton. DIF höll tätt bakåt och tryckte in några bollar framåt, precis som jag hade hoppats. Dessutom verkar både Yankuba Ceesay och Dejan Godar ha varit bra. Det vore förstås dumt att få hybris över en seger i en avslagen träningsmatch mot svagt motstånd, men läget kunde onekligen vara sämre. Se bara på Sirius, som förlorade med osannolika 0-6 mot Västerås seriekonkurrent Vasalund. Våra motståndare i premiären har verkligen fått någonting att fundera på.

Dags för genrep

Jan Stahre har haft drygt tre månader på sig att få fason på DIF. Nu bör pusselbitarna ha fallit på plats. Inför genrepet mot Västerås i kväll skruvar jag upp förväntningarna ett snäpp. För det första räknar jag med att defensiven fungerar minst lika bra som tidigare. För det andra är det hög tid att DIF får fart på målskyttet. En sådan här match ska laget kunna vinna med minst ett par bollar.

Lokalpolitik

Om jag reser mig från platsen framför datorn, går tolv steg österut och tittar ut genom mitt sovrumsfönster så ser jag en nyanlagd konstgräsplan. Kommunen gör en jättesatsning på ett nytt sportcentrum och lägger tio miljoner kronor på att ge de lokala fotbollsföreningarna bättre förutsättningar. Nu snackar vi alltså om Vänersborg, där det bästa laget är nykomling i division 4. Med det i åtanke känns det senaste beskedet från kultur- och utbildningsnämnden i Degerfors som ett hån. Vi lever i en tid när vartenda svenskt kommunalråd söker efter ett sätt att profilera just sin kommun. Politikerna i Degerfors behöver inte leta. Det existerar helt enkelt ingen annan ort som är så intimt förknippad med landets överlägset populäraste idrott. Kopplingen har funnits så länge att det är lätt att tro att den alltid kommer att finnas, men det är inte alls säkert. Utan möjligheter till bra träning på hemmaplan under vintermånaderna blir det svårt för DIF att försvara sin plats i elitfotbollen. Har de lokala beslutsfattarna begripit det? Om inte är det definitivt läge att påminna dem inför besluten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.

Achille Traore

Den här försäsongen har gjort saker med mitt huvud. När jag hade läst officiella hemsidans text om Achille Traore var jag helt övertygad om att det handlade om en spelare från Mali eller något annat land i Afrika. Han visade sig komma från - Öland. Sunt förnuft säger att det här är ett nyförvärv vi inte kan ställa några som helst krav på. Trots det får jag en positiv känsla i kroppen. Det är lätt att dra paralleller till Andreas Clarholm, som kom direkt från division 5 och lyckades bra i Örgryte i fjol. Förhoppningsvis har DIF också hittat en late bloomer. Att Jan Stahre känner Achille Traore sedan tidigare kan i alla fall inte vara någon nackdel.

Träning: DIF-Åtvidaberg 0-0

Det blev varken en seger eller en storförlust i matchen mot Åtvidaberg. 0-0 är förstås inget resultat att jubla över, men det känns ändå bra att DIF stod upp så bra mot ett lag som de flesta så kallade experter tycks anse är snäppet bättre. Nu gäller det bara att jobba vidare och vässa offensiven inför premiären.

Nu gäller det

Rapporterna från Cypern har varit mycket trevlig läsning så här långt. Vädret är bra, planerna perfekta, formen stigande och stämningen i truppen på topp. Förhoppningsvis är tongångarna lika positiva efter matchen i morgon. Tidigare på försäsongen har jag kunnat köpa resonemanget om att resultaten inte spelar någon roll, men inte nu längre. Mötet med Åtvidaberg blir årets första med ett lag från superettan. En seger skulle ge råg i ryggen inför seriespelet, på samma sätt som en storförlust skulle vara extremt ångestframkallande. Det här blir en intressant onsdag.

April april

Upplysningen är förmodligen överflödig nu, men för sakens skull bör väl ändå påpekas att inlägget nedan var ett aprilskämt. Skitiga Bullen kommer aldrig att bli en blogg om Örebro. Jag lovar.

Nystart

Sedan starten 2005 har det blivit sammanlagt 888 inlägg på Skitiga Bullen. Det här är svårare att skriva än alla de tidigare tillsammans. Jag överdriver inte om jag påstår att mitt liv förändrades den där eftermiddagen 1992 när Henrik Berger sänkte Djurgården i kvalet till allsvenskan. Sedan dess har jag varit DIF trogen, i med- och motgång. Nu har det hänt någonting. Jag har försökt att hålla skenet uppe och blogga som vanligt under de senaste månaderna, men faktum är att tvivlet har gnagt allt mer för varje dag. Att börja rabbla upp enskilda händelser och beslut som har satt i gång den här processen känns inte särskilt meningsfullt. Det räcker egentligen med att konstatera en sak. DIF är inte längre den klubb som jag en gång förälskade mig i.

När ett förhållande inte fungerar är det inte ovanligt att den ena parten börjar snegla åt andra. Ibland kanske blickarna till och med söker sig mot det mest förbjudna. Så har det varit för mig. Vi rödvita har ramsan "Hata, hata, hata Örebro!" i ryggmärgen. Samtidigt är jag övertygad om att det finns många som känner en motvillig respekt för storebror från residensstaden. För mig har det blivit mer än så. Sympatierna väcktes i samband med justitiemordet som innebar att föreningen skickades ned i superettan. De djupnade när jag såg med vilken ödmjukhet och värdighet som ledare, spelare och supportrar accepterade situationen och tog sig an utmaningen att ta sig tillbaka. Att klubben alltid har stått för en offensiv och attraktiv fotboll gör förstås inte saken sämre. Trots det var det inte förrän jag kom på mig själv med att jubla efter segern mot Trelleborg i kväll som jag insåg vad som faktiskt hänt. Örebro är mitt nya favoritlag.

Jag är medveten om att det jag skriver nu gör många djupt besvikna. Trots det hoppas jag att åtminstone några av er vill följa med mig på den fortsatta resan. Så snart jag hinner fixa med det praktiska kommer namnet på den här bloggen att ändras från Skitiga Bullen till Skitiga Kexet. Samtidigt ska den rödvita flaggan här ovanför bytas ut mot ett porträtt på Lars Zetterlund. Dessutom kommer jag att försöka hitta en ny ton i själva inläggen. Nu får det vara slut på gnället. Skitiga Kexet ska präglas av den positiva grundsyn på fotbollen och livet som är utmärkande för alla örebroare. "Slottet, svampen, Marjasin ... Kämpa ÖSK vinn!"