En del påstår att Andreas Andersson tog jobbet i DIF av ekonomiska skäl. Det tror jag inte en sekund på. Han har säkert fått hyfsat betalt under de här två åren, men för någon som har spelat fotboll i Milan och Newcastle handlar det förstås bara om fickpengar. Nej, jag är övertygad om att han har drivits av ett äkta engagemang och att han faktiskt ville ge något tillbaka till klubben där den egna spelarkarriären tog fart. Besvikelsen när han
intervjuades efter degraderingen i lördags säger det mesta.
Ovanstående känns viktigt att nämna, men i grunden förändrar det förstås ingenting. Andreas Anderssons andra sejour i DIF har varit en fullständig katastrof. Att han har misslyckats med snart sagt varje rekrytering vet alla som följt laget på nära håll under 2007 och 2008. Frustrationen över det har varit så stor att de flesta nog har glömt att utveckling av organisationen, marknadsföring och arrangemang också ingått i arbetsuppgifterna. Har det hänt någonting positivt på de områdena under de här två åren? Inte såvitt jag kan minnas. Känslan är snarare att klubben fungerar sämre nu än när Andreas Andersson tillträdde 2006.
Varför blev det så fel? Lars-Erik Dalin får ta mycket stryk just nu, men Andreas Andersson
anställdes faktiskt av den förra styrelsen. Ordföranden Kent Persson och de andra ledamöterna lät sig förblindas och satsade på ett häftigt namn snarare än på kompetens. Jag ser deras misstag som den största enskilda orsaken till att DIF spelar fotboll i division 1 nästa år.