Söndra och härska

Det är med viss förtjusning jag läser Värmlands Folkblads rapportering - här och här - om krisen i Carlstad United. Dels har den en avkylande effekt på elementen som hävdar att den värmländska fotbollens framtid finns i residensstaden, dels är den en jättechans för DIF. Här finns faktiskt ett helt gäng missnöjda spelare av hög division 1-klass bara några mil bort. Varför inte slå en signal till Niklas Moberg, Igor Utkovic, Tobias Johansson eller någon av deras lagkamrater och ange Pär Ericsson som referens? Flera har säkert högre ambitioner än att bara byta klubb inom Värmland, men för dem som vill bo kvar i Karlstad och fortsätta satsa borde DIF vara ett hyperintressant alternativ.

För övrigt anser jag att Jan Stahre och Mike Lindström bör avgå.

Kvalfyllt

Vi borde förstås ha varit med, men kvalet till superettan som inleds i morgon blir högintressant ändå. Under de senaste dagarna har alla som blickat fram mot nästa säsong utgått från att DIF hamnar i division 1 södra. Det är inte alls säkert. Om Limhamn Bunkeflo och Jönköpings Södra går på pumpen och flyttas ned - vilket inte är osannolikt med tanke på lagens kvalitet - talar det mesta snarare för att DIF placeras i den norra serien. Det ger längre resor, något tuffare motstånd - men fler matcher i mina hemtrakter. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på.

Exit Fidde

Att Fredrik Holmberg skulle tacka för sig kändes givet redan när han avslöjade att han ska bli pappa. Jag tycker inte att hans flytt är så mycket att sörja. Ibland - som mot Brommapojkarna senast - har han varit magnifik, men lika ofta har han snubblat runt i mittförsvaret och känts som en säkerhetsrisk. Lägstanivån har varit lite för låg, helt enkelt. Spelmässigt kommer DIF att klara sig bra även utan honom. Däremot kommer jag förstås att sakna hans bloggrapporter från insidan. Vem axlar den manteln 2009?

Hjälten

Kalle Norrbin var en av få spelare i DIF som orkade tänka på supportrarna efter slutsignalen på Grimsta IP i lördags. Först var han framme och kramades med några av dem som var på plats. Sedan - bara någon minut senare, om tidsangivelsen stämmer -uppdaterade han sin status på Facebook från mobiltelefonen:

"Tack URB & Vulkanerna ni förtjänar bättre än så här!"

Stort, tycker jag. Om de ansvariga i DIF har någon fingertoppskänsla har de redan erbjudit Kalle Norrbin ett nytt kontrakt. Han är inte bäst eller viktigast i laget, men han har ett väldigt stort hjärta. Sådana kommer vi att behöva nästa år.

Andreas Andersson

En del påstår att Andreas Andersson tog jobbet i DIF av ekonomiska skäl. Det tror jag inte en sekund på. Han har säkert fått hyfsat betalt under de här två åren, men för någon som har spelat fotboll i Milan och Newcastle handlar det förstås bara om fickpengar. Nej, jag är övertygad om att han har drivits av ett äkta engagemang och att han faktiskt ville ge något tillbaka till klubben där den egna spelarkarriären tog fart. Besvikelsen när han intervjuades efter degraderingen i lördags säger det mesta.

Ovanstående känns viktigt att nämna, men i grunden förändrar det förstås ingenting. Andreas Anderssons andra sejour i DIF har varit en fullständig katastrof. Att han har misslyckats med snart sagt varje rekrytering vet alla som följt laget på nära håll under 2007 och 2008. Frustrationen över det har varit så stor att de flesta nog har glömt att utveckling av organisationen, marknadsföring och arrangemang också ingått i arbetsuppgifterna. Har det hänt någonting positivt på de områdena under de här två åren? Inte såvitt jag kan minnas. Känslan är snarare att klubben fungerar sämre nu än när Andreas Andersson tillträdde 2006.

Varför blev det så fel? Lars-Erik Dalin får ta mycket stryk just nu, men Andreas Andersson anställdes faktiskt av den förra styrelsen. Ordföranden Kent Persson och de andra ledamöterna lät sig förblindas och satsade på ett häftigt namn snarare än på kompetens. Jag ser deras misstag som den största enskilda orsaken till att DIF spelar fotboll i division 1 nästa år.

Bilder från Grimsta

Gårdagens Sportnytt innehåller ett kort inslag om matchen på Grimsta IP. Bland annat får vi se hemmamålvakten Kristoffer Nordfeldts sinnessjuka räddning på Pär Ericssons närskott i den första halvleken. Mål där och allt hade kunnat sluta annorlunda.

I'll Stand By You

Det kanske är patetiskt att söka tröst i en reklamfilm, men det skiter jag i. En sådan här dag känns det skönt att titta på den här videosnutten och påminnas om att fotbollslivet handlar om himmel och helvete. Vi som älskar DIF i stället för IFK Malmö kommer också att få gråta av glädje igen. Det vet jag.

Brommapojkarna-DIF 2-0

Som exilsupporter har jag sett DIF i tolv seriematcher i år. Den första halvtimmen i går var bland det absolut bästa laget har presterat spelmässigt. Spelarna var aggressiva, uppträdde resolut i försvarsspelet, anföll på bred front och kom till flera farliga avslut. Sedan fick Brommapojkarna en frispark på offensiv planhalva - och gjorde mål direkt. Det var en smärtsam påminnelse om varför det här året har blivit som det blivit.

"Vill man se vuxna män gråta ska man lägga ned en fabrik", sa en person som jag intervjuade på mitt första riktiga journalistjobb för många år sedan. "Vill man se vuxna män gråta ska man misshandla en anrik fotbollsklubb", skulle han också kunna ha sagt. Några hysteriska utbrott handlade det inte om på Grimsta IP, men visst glänste det i mångas ögonvrår efter slutsignalen. Nur när jag sätter mig vid datorn och läser om matchen ett knappt dygn senare kommer känslorna tillbaka. Allt är bara så oändligt sorgligt.

Inför Brommapojkarna-DIF

Vad krävs för att DIF ska ta poäng eller rent av vinna mot Brommapojkarna i dag? För det första måste spelarna göra en hundraprocentig insats. För det andra måste vi ha en hel del flyt. Fö det tredje måsta hemmalaget uppträda nervöst eller underprestera av annan anledning. En av de sakerna kan mycket väl inträffa, men alla tre samtidigt? Då krävs det ett mirakel. Jag är pessimistisk och räknar kallt med att den här eftermiddagen på Grimsta IP blir mitt livs värsta fotbollsupplevelse hittills.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - F. Holmberg - C. Wiktorsson
A. Holmberg - T. Solberg
S. Hasani - J. Bertilsson - M. Karlsson
P. Ericsson

Bänken:
J. Fromholdt, M. Samuelsson, Y. Ceesay, C. Lallet, A. Ponomarev

Så går det ...

... enligt hjärnan:

DIF strider tappert men är egentligen aldrig nära att rå på Brommapojkarna. Hemmalaget gör 1-0 efter 20 minuter, bevakar ledningen och kontrar in 2-0 i andra halvlek. Resultatet glädjer förstås publiken på Stadsparksvallen, som får se hemmalaget Jönköpings Södra och Limhamn Bunkeflo spela 0-0 i decenniets sämsta fotbollsmatch alla kategorier. Det innebär att Enköping också trillar ned i division 1, trots 3-2 hemma mot Mjällby.

... enligt hjärtat:

DIF gör en heroisk kämpainsats och lyckas klara 0-0 på Grimsta IP. Hemmalaget pressar våldsamt mot Simon Nurmes mål under de sista tio minuterna, men för en gångs skull studsar bollarna rätt. Samtidigt åker ett skärrat Jönköpings Södra på ett kontringsmål mot Limhamn Bunkeflo och förlorar med 0-1. Enköping har allt i egna händer men lyckas inte vinna ens mot ett Mjällby som går på halvfart. 1-3 där betyder att DIF kniper den sista kvalplatsen och kan se fram emot ett dubbelmöte med Öster.

"Hoppmatchen"

Under lidandets år 2008 har en mig närstående rödvit supporter lanserat ett nytt begrepp. "Hoppmålet". Formuleringen är kryptisk, men ni kommer snart att fatta vad det handlar om. Det är match. Motståndarlaget gör 1-0. Motståndarlaget gör 2-0 och kanske till och med 3-0. Allt känns helkört när DIF plötsligt petar in en boll som gör att vi som tittar börjar hoppas igen. Ett hoppmål, alltså. Poängen med begreppet är att det aldrig leder till någonting positivt. DIF lyckas naturligtvis inte kvittera. När matchen väl är slut har den där fullträffen inte inneburit något annat än att förlusten blir ännu tyngre att bära.

Om vi jämför hela årets säsong med en enda match kan segern mot Enköping mycket väl vara det som motsvarar hoppmålet. Jag var förberedd på att det skulle ta slut i söndags. Jag hade rett ut känslotrasslet i hjärnan och visste precis vad jag skulle skriva på bloggen. Faktum är att jag till och med kunde se degraderingen som en möjlighet att börja om och rensa i organisationen. Sedan går DIF och tvålar till en bottenkonkurrent med 4-0. Självklart väcks hoppet till liv då. Om det slutar i division 1 nu - vilket fortfarande är det troligaste - kommer det garanterat att kännas för jävligt. Det är klart att det är i superettan vi ska vara.

Henrik Berger

Med skammens rodnad på kinderna måste jag erkänna att jag inte var på plats för att heja fram DIF i går. Då är det tur att det finns webbradiosändningar med Henrik Berger som inlånad bisittare. Jag var rätt så sur på hans sätt att gnälla i lokaltidningarna i samband med att han fick sluta förra året, men efter gårdagen har jag förlåtit honom. Henrik Berger vrålade rakt ut vid alla målen och lät nästan lika nervös som jag var mellan dem. Det är ingen tvekan om att han fortfarande har ett stort rödvitt hjärta.

Rörliga bilder

Värmlandsnytt var på plats och gjorde ett kort inslag från matchen i eftermiddags. Tråkigt nog verkar det som att de utsända drog redan i halvtid, men jag antar att ett mål är bättre än inget.

DIF-Enköping 4-0

Vi fick vänta i 29 plågsamma omgångar, men till sist kom det. Vulkanutbrottet. Läget är fortfarande oerhört utsatt, men hoppet lever. Det är mer än jag trodde på för ett par timmar sedan.

Inför DIF-Enköping

1997. 1999. 2008? Om 17 timmar kanske vi har svaret.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - M. Samuelsson - C. Wiktorsson
A. Holmberg - T. Solberg
A. Ponomarev - J. Bertilsson - M. Karlsson
P. Ericsson

Bänken:
J. Fromholdt, F. Holmberg, Y. Ceesay, C. Lallet, D. Doslic

Landslagsspelare, nej tack

När Yankuba Ceesay åkte till Afrika för att spela VM-kval i våras skrev jag att det kändes coolt att DIF hade en landslagsman i truppen. Nu är de två stycken - och jag har ändrat mig. Yankuba Ceesay har i och för sig visat sig vara umbärlig, men han är fortfarande anställd för att spela fotboll i DIF. Då är det förstås problematiskt att han missar en fjärdedel av säsongens matcher på grund av landslagsuppdrag. Ännu mer olyckligt var att den offensive kreatören Anatoli Ponomarev försvann när han behövdes som mest. Hans frånvaro i matcherna mot Mjällby och Qviding kan faktiskt ha kostat DIF platsen i superettan. Slutsats? Om klubben värvar från utlandet inför nästa säsong bör det vara spelare som inte kan bli aktuella för landslagsspel.

Den skrikande kvinnan

Under matchen mot Häcken förra helgen utspelades en scen som jag gärna vill dela med mig av. Det är övertid. Häcken har precis gjort 2-1 och vill få tiden att gå. En bortaspelare får en lätt smäll, sjunker ihop och blir liggande någon decimeter innanför sidlinjen. Stämningen är upprörd, både bland spelarna och på läktaren. En grupp supportrar har dragit sig ned mot planket och befinner sig hotfullt nära situationen. Magnus Samuelsson vrålar att den skadade spelaren ska behandlas utanför planen. Glåporden haglar och testosteronet flödar. Då hör jag plötsligt en röst som urskiljer sig ur mängden. Jag vänder mig om och får se en medelålders kvinna. Tårarna sprutar när hämningarnarna släpper och hon vräker ur sig en hel säsongs frustration mot domaren Martin Olsson. Det är inga snälla saker hon skriker, och utbrottet tar inte slut ens när orden gör det. Till sist hörs bara ett hest kraxande.

Det här låter kanske illa i mångas öron, men jag blir glad när jag tänker på den där kvinnan. Under de senaste åren har jag ofta blivit besviken på Stora Valla. Publiksiffrorna är dåliga, Vulkanerna hörs sämre än förut och genomsnittsåskådaren orkar inte ens applåderna när spelarna presenteras. Det har känts avslaget, helt enkelt. Matchen mot Häcken var inte rolig att uppleva, men den visade att passionen för fotboll fortfarande lever i Degerfors. Så länge det är så kommer DIF att komma tillbaka. Det är jag faktiskt fullständigt övertygad om.

De sista drömmarna

Sören Kristiansson gör ett tappert försök att gjuta nytt mod i alla rödvita. Patrik Hamberg tillämpar också positivt tänkande, liksom Fredrik Holmberg. Mitt i bedrövelsen känns det bra att det finns några som fortfarande orkar hoppas. Jag gör det tyvärr inte.

The Holmberg Syndrome

Jag undrar vad Fredrik och Andreas Holmberg tänker efter gårdagens match. Båda var stjärnor så länge de spelade i Qviding. De lämnade moderklubben och hemstaden Göteborg för att bli heltidsproffs och - förmodar jag - utvecklas som fotbollsspelare. Nu är de dussinlirare i ett lag som är sämre än Qviding och på väg att åka ur. Hur har det blivit så? Det är något som alla i DIF måste fundera på. När spelare som hämtas in utifrån utvecklas negativt snarare än positivt är det någonting som är allvarligt fel.

Qviding-DIF 2-1

Sorry, men det blir inget vanligt inlägg i dag. Jag har helt enkelt inget nytt att komma med. Den som vill förkovra sig i ämnet rödvita förluster under Jan Stahres ledning kan läsa här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här eller här.

Inför Qviding-DIF

Just nu känner jag mig ungefär som en dålig tungviktsboxare. Matchen har pågått länge och jag har fått ordentligt med stryk. Några rejäla snytingar har det blivit, och jag har fått ta räkning flera gånger. Den senaste lyckades jag kravla mig upp på nio. En del av mig hoppas fortfarande på en mirakulös vändning, men förnuftet säger något annat. Nästa gång motståndaren träffar är det finito. Kommer knockouten mot Qviding? Jag tror det.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - M. Samuelsson - C. Wiktorsson
A. Holmberg - F. Holmberg
S. Hasani - J. Bertilsson - A. Ponomarev
P. Ericsson

Bänken:
J. Fromholdt, M. Karlsson, E. Berger, M. Salibasic, C. Lallet

DIF-Mjällby 0-1

Nu ger jag upp. Enköping och Limhamn Bunkeflo är två sunkiga lag som säkert inte kniper många poäng till, men det spelar ingen roll. Årets upplaga av DIF är uppenbarligen patologiskt oförmöget att ta vara på chanserna som bjuds. Fy fan vad besviken jag blir.

Inför DIF-Mjällby

Nu jävlar gäller det. Jag förstår inte riktigt hur det har gått till efter en så miserabel säsong, men om DIF vinner med två bollar i morgon passerar laget tre motståndare i botten av superettan. Tre! Då skulle det plötsligt se riktigt hyfsat ut inför de avslutande omgångarna. Mjällby är ett bra lag men har absolut ingenting kvar att spela för. Om hemmaspelarna kommer upp i samma nivå som mot Häcken senast tror jag faktiskt att de fixar det.

Min startelva:

S. Nurme
K. Norrbin - M. Tappert - M. Samuelsson - C. Wiktorsson
A. Holmberg - T. Solberg
C. Lallet - S. Hasani - M. Salibasic
P. Ericsson

Bänken:
J. Fromholdt, F. Holmberg, E. Nilsson, M. Simunovic, D. Doslic

Ja, jag är bitter ...

För övrigt anser jag att det bör sättas upp ett anslag i hemmalagets omklädningsrum på Stora Valla. "Spela *aldrig* ut bollen om en spelare i Häcken ligger skadad. Gäller för all framtid."

Martin Olsson

Jag var med när känslorna svallade på Stora Valla i lördags. Det är svårt att skriva något sansat om domaren Martin Olssons insats efter det, men jag tar ett djupt andetag och gör ett försök. För det första är jag inte säker på att han gjorde fel före Häckens kvittering. Shpetim Hasani låg orörlig på planen en lång stund innan målet, men han var bevisligen inte allvarligt skadad. Inte skadad alls, om vi ska vara ärliga. Domaren kunde mycket väl ha blåst av, men att han inte gjorde det var ingen katastrof. Det var däremot hans agerande under resten av matchen. Martin Olsson är ung och gör sin första säsong på elitnivå. Det vi fick se på Stora Valla var nog helt enkelt ett tecken på avgrundsdjup osäkerhet. När publiken buade blev han så ivrig att demonstrera sitt oberoende att han började blåsa mot DIF i snart sagt varje situation. När spelarna tröttnade svarade han med att börja flytta tillbaka frisparkar en halv meter och andra struntsaker. Riktigt dåligt var det - och då har jag inte ens nämnt cirkusen i samband med Markus Karlssons idiotiska utvisning efter en halvtimme. Jag har nog aldrig sett något liknande på en fotbollsplan.

Det brukar sägas att skickliga fotbollsdomare utmärker sig genom att inte synas. Den här lördagen stod Martin Olsson för den totala motsatsen. Sammanfattningsvis både tror och hoppas jag att han hade ordentligt svårt att sova under natten mot i söndags. Det brukar i alla fall jag ha efter en pissig dag på jobbet.

DIF-Häcken 1-2

Ibland känns det som att det finns en högre makt som har inrättat hela världsordningen för att vi rödvita ska lida så mycket som möjligt. Det här är en sådan kväll. Nu är det riktigt jävla nattsvart.

Domaren Martin Olsson? Honom återkommer jag till ...

Assyriska-DIF 1-0

Som nybliven Botkyrkabo var jag givetvis på plats i Södertälje i söndags. Det var ingen behaglig upplevelse. Hemmaspelarna var snabbare, hade bättre passningsspel, vann flest närkamper och svarade för bättre tekniska prestationer. DIF räddades av Simon Nurme som höll världsklass - i 89 minuter. Sedan gjorde han en sådan där felbedömning som han tenderar att göra åtminstone en gång per match. Den här gången ledde den till ett baklängesmål. Surt förstås, men ingen kan säga att det inte var rättvist.

DIF-Landskrona 2-0

Matchen mot Landskrona i förra veckan var som ett tillfälligt besök i en svunnen tid. Dels för att DIF äntligen vann igen, dels för att jag saknade tillgång till allt som förutsätter en dator och fick följa matchen helt via text-tv. Jag hade pinsamt svårt att tända till, men visst var det skönt när slutresultatet färgades blått och de tre poängen tickade in. Faktum var att segern fick optimisten i mig att vakna till liv efter några veckors koma. DIF har fortfarande stora möjligheter att reda ut det här. Det får vi inte glömma.

Comeback

Nu är jag äntligen uppkopplad i min nya lägenhet i Botkyrka. Planen är att rulla i gång med några kortfattade reflektioner om matcherna mot Landskrona och Assyriska. Sedan är jag - förhoppningsvis - i fas lagom till mötet med Häcken i helgen.